Jag älskar pengar

Thailand och de flesta andra länder har inte kommit lika långt som Sverige i resan mot ett kontantfritt samhälle. Jag insåg att jag var lika obekant med svenska 2-kronan som med 10-Bath-myntet när jag grävde i semesterportmonnän.

Jag har mycket sällan kontanter i min plånbok. Istället fylls den av kvitton och kundklubbskort i en fart som gör att jag allt oftare måste köpa större plånbok. Snart är det enda som inte finns där just kontanter.

Jag tror att många, framför allt barn och ungdomar, idag har svårt att relatera till saker som inte finns. Och just pengar som inte syns blir ju då ett mycket diffust begrepp. När jag själv var liten var det fascinerande att se hur hundralapparna kom ut ur bankomaten. Numera ser barnen mest kontokort och mobiltelefoner där pengar swishas. Om det är två, tre eller fyra nollor får barnen ingen uppfattning om.

I Thailand klarar man sig inte utan kontanter. Även större inköp görs oftast kontant. I Sverige handlar jag dock även ett paket tuggummi på kort. Storebror ser mig definitivt. Alla mina köpvanor finns att beskåda för kundklubbar och mina elektroniska fotavtryck är bestående. Det är väldigt bekvämt och underlättar verkligen mitt vardagsliv, men ändå inser jag att jag saknar känslan av 100-lappen i handen eller ljudet av mynten som klirrar. Låter lite som Joakim von Anka, jag inser det.

När jag var liten och fick vecko- och månadspeng var det en stor stund och mynt och sedlar behandlades med viss vördnad. Mina barn ser idag knappt skillnad på leksakspengar och riktiga pengar.

Häromdagen lyssnade jag på radio och blev varse om att det finns något som kallas Kontantupproret. De opinionsbildar kring frågan om att bevara kontanterna. De har en poäng i vikten av att inte vara elektronisk hela tiden. Ungefär på samma sätt som vi som gillar att läsa en riktig bok inte ska tvingas till läsplatta. Jag vill, liksom Kungen, kunna vända blad och när boken är utläst få den där nöjda känslan av att jag plöjt igenom den tjocka luntan. Läsplattan är för mig helt ointressant – än så länge.

Ja, jag läser även morgontidningen tryckt på papper och blir svart av trycksvärtan. Jag erkänner att jag även var sist ut med elektronisk kalender. Jag kommer absolut inte att överge mina älskade kontokort och tackar dagligen för att swishtjänsten finns, men nog vore det skönt att då och då återuppleva känslan av att lämna över en 100-lapp i kassan. Lite som att åka på semester.

LÄS ÄVEN: