Anders "Ankan" Parmström: Varför har damfotbollsspelare så ömma tår?

Sveriges kanske störste och mest respekterade idrottsledare någonsin inom den internationella fotbollsvärlden, Lennart Johansson, hade funderingar kring landslagets prestation i VM i Kanada och utvecklingen inom damfotbollen de senaste åren.

Man kan tycka att han, som efter alla sina år som ordförande i UEFA har en position inom världsfotbollen som inte ens Zlatan nått, ännu, borde vara en person vars funderingar definitivt har en plats i åsiktsvärlden. Men, nu råkade han i sina funderingar trampa på de ömmaste av ömma tår som finns i vår toppidrott, damlandslaget i fotboll.

Lennart Johansson var inte ens kritisk utan hade bara funderingar. Fullt legitima funderingar kring varför vi hamnat på efterkälken och blivit förbisprungna som fotbollsnation samtidigt som damfotbollen kraftigt ökat i såväl attraktionsvärde som kvalitet. Publiksiffrorna är imponerande, tittarsiffrorna i tv fantastiska och spelet i världsklass. Det stormar fram nya nationer som Colombia, Nigeria och England, som tidigare var lätta matcher för vårt landslag men numera ger oss en match. Klart Lennart Johansson och många andra blir oroliga.

Lennart Johansson funderade högt; tränar vi rätt, har vi rätt spelare, rätt ledarskap rätt relation och samspel mellan klubbar och landslag (tydligen inte det sistnämnda eftersom Pia Sundhage nu ska träffa alla klubbarna i allsvenskan).

Klart som sjutton att en stor fotbollsprofil som Lennart Johansson skall, och får, ha sina funderingar. Det borde respekteras. Inte bara respekteras, utan de inblandade borde istället för att bara rycka på axlarna vara tacksamma för det. Han vill ju självklart damfotbollens väl i allra högsta grad.

Istället kommer det väntade mottagandet.

Anders ”Ankan” Parmström.

Som vanligt då synpunkter framförs och något kan upplevas som negativ kritik sprattlar det till i buskarna och Nilla Fischer rycker ut med ett försvarstal. Hon tycker att Lennart Johansson ska komma och titta på deras träningar. Två gånger per dag tränar de. Hjälp!

Sedan reagerar Lisa Ek, som tydligen inte ska kämpa för en landslagsplats längre, och kallar Lennart för j-a tryne (vad som nu menas med det). Ett sådant uttalande inger ju ingen respekt direkt.

Varför är det alltid taggarna utåt från de i den innersta kretsen så fort det kommer en synpunkt om damfotboll. Jag tycker att de är väldigt snarstuckna, när de istället skulle kunna se det som ett engagemang i deras sport. Svaret blir som vanligt: ”Vi gör aldrig fel” och ”Ni fattar ingenting”. Sedan kommer lite jämförelser om löner med herrfotbollen, med mera.

Jag har länge följt världsmästerskapen och sett hur utveckling har gått framåt. Finalen mellan USA och Japan var bland det häftigaste jag sett i fotbollsväg i år, det är bara U21-finalen som konkurrerar. Tremålsskytten Carli Lloyd är tveklöst bäst i världen just nu och det är härligt att se 5-2 i en final istället för det obligatoriska 0-0. Det är fotboll på den nivån vi skulle vilja se från vårt landslag. Därav synpunkterna från personer som Lennart Johannson.

Tar man ett steg tillbaka kan man se att kritiken i media har varit mild jämfört med vad till exempel Erik Hamréns landslag skulle fått efter en så dåligt genomförd turnering. Jag tänker också på all den kritik Lasse Lagerbäck fick för landslagets spel, trots att de tog sig till det ena mästerskapet efter det andra. Nu väntar väl staty på Island för prestationerna hans nuvarande landslag visar upp. Där kan man tala om en stor ledare.

Självklart skall man som coach och spelare få kritik för sina egna och sitt lags prestationer. Både positiv och negativ. Visst kan det göra ont ibland men jag ser det som ett viktigt inslag för att kunna utvecklas och är inget j-a tryne för att jag har den synen.

Kom igen nu! Låt debatten vara konstruktiv så får vi förhoppningsvis se damlandslaget i en VM-final.

Anders ”Ankan” Parmström