”Tio år efter världsekonomins hjärtstillestånd"

”Hur i helvete kunde du låta Lehman Brothers gå i konkurs?”, undrar hon.

Över hela världen var det många om ställde samma fråga. Särskilt med tanke på vad som hände under dagarna närmast efter.

En stor investmentbank fungerar som motpart i miljontals olika transaktioner mellan banker och företag världen över. När alla panter och säkerheter plötsligt var frysta i Lehman Brothers konkursbo blev följden något som närmast liknade ett hjärtstillestånd i det globala ekonomiska systemet.

Plötsligt vågade ingen bank låna ut pengar till någon annan. Kan Lehman ställa in betalningarna kan alla göra det, resonerade bankirer över hela världen. Hela marknaden för kort- och långfristig utlåning höll på att kollapsa.

Mohamed El-Erian, chef för världens största räntefond PIMCO, beskriver det så här:

“Det viktigaste inslaget i ett finansiellt system är förtroende. Om förtroendet försvinner, går alla tillbaka till sidlinjen och väntar och ingenting händer.”

“Det första som händer är att ingen litar på någon eftersom ingen vet vilka andra människors exponeringar är och därför sänker hela systemet ner, och det är vad som hände under veckan.”

Och när bankerna inte tordes låna ut pengar ens till varandra blev de givetvis ännu njuggare gentemot vanliga företag. När det plötsligt inte gick att få vanliga handelskrediter längre blev följden ett abrupt stopp i världshandeln. Bergen av fullastade containrar växte i världens hamnar.

Följden avkreditstoppet blev också att många företag drog i nödbromsen för både produktion och investeringar. För Volvo lastvagnar krympte orderingången på nya lastbilar med över 90 procent i årstakt.

Den första reflexen bland många bolagschefer var att stoppa produktionen och permittera de anställda. Något som hade fått varslen och arbetslösheten att skjuta i höjden. I svensk industri blev fyradagarsvecka en räddning undan massarbetslöshet. I stället för att friställa en fjärdedel av personalstyrkan kunde företagen i stället låta personalen minska sin arbetstid (och därmed sin lön) med 20 procent

Till de tidigaste offren för hjärtstilleståndet hörde de tre isländska affärsbankerna Kaupthing, Glitnir och Landsbanki. Isländska staten tvingades gå in och rädda alla tre, men det visade sig bli lite för dyrt för ett litet land som  Island som tvingades ringa till Washington och be Internationella valutafonden IMF om hjälp för att hålla sig flytande. Ett liknande öde drabbade Lettland vars inhemska banker också fick akuta problem med sin kortfristiga finansiering.

Politikerna lärde sig snabbt läxan: ”Håll banksystemet igång till varje pris! Med skattebetalarnas pengar om så krävs”.

Redan dagen efter Lehmans konkurs gick den amerikanska staten in och räddade försäkringsjätten AIG som också stod på ruinens brant.

Politikerna i Europa följde snabbt efter. Irland var först ut med en generell bankgaranti.

Lettland behövde inte rädda sina största bankjättar Swedbank och SEB. I stället kunde de skicka notan vidare till de svenska moderbankerna på andra sidan Östersjön, som lyckades biffa upp sina kapitalbuffertar med hjälp av gigantiska nyemissioner

Hjärtstoppet gav också en ny roll för kvasioffentliga kreditinstitut som tyska KfW (Kredit für Wiederaufbau) och svenska SEK (Svensk Exportkredit) som ryckte in i bankernas ställe när tyska och svenska storföretag behövde akut hjälp med finansieringen.

Var det ett klokt beslut att låta Lehman Brothers gå i konkurs? Med tanke på vad som hände omedelbart efteråt är svaret uppenbart nej, men historien är långt ifrån färdigskriven än.

Bankerna får aldrig bli riktigt säkra på att bli räddade. Att alltid intervenera är lika vansinnigt som att aldrig göra det menar den amerikanske finanshistorikern Charles Kindleberger, en av världens främsta auktoriteter på området.

”Om bankerna får för sig att de kan göra riskfyllda affärer med skattebetalarnas pengar som säkerhet, kan det öppna för ännu vårdslösare kreditgivning i framtiden.”