Carl-Ingemar Perstad: Här våras det för seniorerna!

Många av hyllorna med dagligvaror gapar tomma och det påminner om DDR före murens fall. Ingen vet när man får påfyllning. På IKEA kan man använda utställningshallarna som dansgolv. När bilen ska in på service för en varningslampa blinkar ilsket har kundmottagaren ingen aning när det felande chippet kommer från Kina. Konsumentjournalister uppmanar på bästa TV-tid att bunkra upp julmaten nu, två månader före jul. Men i många affärer är det redan glest på hyllorna. Affärerna har minimerat sina lager och litar på dagliga leveranser ”on time”. Men nu kommer inga långtradare, eller väldigt få med påfyllning. Det är kris i konsumtionens Mekka, USA!

Det är här de amerikanska seniorerna kommer in i bilden. På redden utanför Los Angeles på USA:s västkust kunde man räkna till över 50 containerfartyg som köade. När president Biden beordrade hamnarna att ha öppet dygnet runt för att lossa fartyg hände inte mycket eftersom det var brist på lossningspersonal och chaufförer. 

Det var först när hamnen började anställa seniorer som lämnat jobben de senaste åren som det började hända saker. Många såg en chans att komma tillbaka till arbetslivet för gemenskapens skull, andra behövde extrapengarna för att klara vardagen. För samtidigt som svagheterna i det amerikanska systemet kommit upp i dagen har bensinpriset i det närmaste fördubblats och det fördjupar krisen ännu mer i ett land där alla i familjen måste ha var sin bil för att klara jobb och skola.

I kassorna på matmarknaden står färre yngre än vanligt. Här kan man prata om de grå tinningarnas charm. Lika är det nästan överallt i den amerikanska vardagen. Poliser, lärare och läkare som pensionerat sig är åter i tjänst. De gula skolbussarna rattas rutinerat av seniorer. Att man fyllt 70 är ingen belastning i USA, snarare tvärtom. Här uppskattas erfarenhet till skillnad mot hemma i Sverige där jag ibland känner att 65+ är det samma som att jag passerat bäst-före-datum.

I järnaffären möter jag Dolores. Vi har inte setts på 4-5 år men hon minns mitt namn och hälsar mig glatt. Vi firade hennes 80-årsdag för några år sedan. Hon gick hem när maken behövde hjälp, hon var då ungefär 75 år. Nu är han pigg igen och Dolores guidar mig proffsigt bland hyllor med blomgödning och rätt dimensioner på insexskruvar. Allt vet hon Dolores, men så har hon också jobbat hela livet på golvet i järnhandeln. 

Här är Dolores vanlig, man möter ofta kvinnor som hon. Sprudlande glada och tacksamma att ha en plats i det dagliga livet och inte vara utvisad bara för några siffror på personbeviset. Tack Dolores, du och alla dina systrar behövs i USA för att vardagen ska kunna bli normal igen.

© CiP