Inget fel med språkkrav i äldrevården utan med kravets konstruktion

Rimligt krav

Timur Uman och Manuela Schmidt skriver att dåliga svenskkunskaper är en patientsäkerhetsrisk och att de i sin forskning fått veta av personal att äldre fått fel läkemedel för att ansvarig personal inte förstår muntliga eller skriftliga instruktioner.

Det här gör att de tycker att krav på svenskkunskaper i grunden är rimligt men att problemet med regeringens proposition inte är dess mål utan dess konstruktion och att den bygger på antaganden som inte håller i vardagen inom äldreomsorgen.

”Propositionen föreslår att verksamheter som bedriver äldreomsorg ska ’arbeta för’ att personal som utför insatser har relevanta kunskaper i svenska. Regeringen bedömer att nivån bör vara B2, vilket bland annat innebär att man kan förstå fackdiskussioner inom sitt specialområde. Kravet ska omfatta all personal som genomför omsorgsinsatser”, skriver de två forskarna i Dagens Samhälle.

De skriver vidare att regeringen samtidigt bedömer att språkkravet inte ska vara ett anställningsfilter i en kompetensförsörjning som redan är ansträngd och att språkutvecklingen således måste ske i tjänsten, mitt den dagliga driften.

”Regeringen lägger ett ansvar på arbetsgivaren men lämnar avgörande delar öppna: hur bedömningar ska göras likvärdigt, vilka minimiinsatser som krävs och vilken tidsram som gäller. Resultatet riskerar att bli en ojämlik tillämpning och ge tydliga incitament för att göra det som går att dokumentera – inte nödvändigtvis det som fungerar”, skriver forskarna i Dagens Samhälle.

Debattörerna menar att det här gör att bördan hamnar där den är svårast att bära, hos första linjens chefer, och att det är orealistiskt att en nationell reform på det här ska lösas lokalt och utan bindande stödstruktur.

Tid och finansiering

Timur Uman och Manuela Schmidt skriver att det krävs schemalagd arbetstid, träning, handledning och återkoppling om språkutveckling ska ske i tjänsten, samt att sådan tid måste tas från den anställdas ordinarie arbetstid.

De skriver att om en anställd behöver språkträning två timmar i veckan måste någon annan anställd täcka upp för den tiden och att det förutsätter att det finns ersättningsbemanning samt att arbetsgivaren kan bära den kostnaden.

I sina kostnadsberäkningar räknar regeringen med med processer, bedömningar och uppföljning, men inte med arbetstid för språkutbildning, skriver debattörerna.

De skriver vidare att om utbildningstiden inte finansieras riskerar språkkravet att ge sämre bemanning i omsorgen, eller en formell efterlevnad med rutiner men utan att språket i praktiken förbättras.

Debattörerna skriver att deras forskning om språkligt och kulturellt blandade omsorgsteam tydligt visar att ett gemensamt arbetsspråk inte skapas av en lagparagraf.

De skriver att propositionen behöver kompletteras med krav på hur ett språkkrav ska genomföras, organiseras och finansieras om riksdagen vill ha ett krav som faktiskt höjer kvaliteten och patientsäkerheten.

Tre förslag

Debattörerna föreslår tre förändringar av propositionen:

De menar att språkkravet behöver göras mätbart och likvärdigt, att det behöver vara en funktion med ansvar, med resursteam och språkcoacher och inte någonting ”på sidan av”, samt att den tid som behövs för språkträning måste finansieras.

”Språkkrav i äldreomsorgen är inte fel. Men ansvar utan verktyg, tid och finansiering är inte styrning. Riksdagen bör därför kräva att propositionen kompletteras med nationella verktyg, tydliga stödstrukturer och finansierad tid – så att språkkravet märks i omsorgen, inte bara på papperet”, skriver Timur Uman och Manuela Schmidt i Dagens Samhälle.

Läs mer på E55: Halv miljard till äldreomsorgen användes inte – betalas tillbaka

Läs mer på Dagens PS: Sverige sämst i EU: ”Höj lönerna i vården”

Läs mer på Realtid: Personalbrist hotar – välfärden har lägst löner i EU