Assistans ger valuta för skattepengarna

Stödet, som infördes 1994, har inneburit något av en frihetsrevolution för de berörda. Många har fått möjlighet att flytta från institutioner av olika slag till eget boende och att komma ut i samhället, träffa vänner och delta i aktiviteter.

Men insatsen har ända sedan den introducerades varit ifrågasatt därför att den kostar. Den statliga assistansersättningen kostar omkring 30 miljarder kronor eller i genomsnitt drygt 1,5 miljoner kronor per förmånstagare. Är det rimligt? Regeringen tycker inte det. Den har gett direktiv till en statlig utredning att föreslå nedskärningar.

De direktiven kvarstår även om regeringen nu aviserat att en viss justering av lagen ska ske redan i vår för att undvika de helt orimliga konsekvenser som Försäkringskassans tolkning av en dom från Högsta förvaltningsdomstolen leder till.

Man pekar på att kostnaderna har stig från 14 miljarder kronor 2005 till 30 miljarder kr tio år senare och menar att det är ohållbart.

När kostnadsutvecklingen ska bedömas måste man ta hänsyn till tre faktorer.

Den första är utvecklingen av faktorkostnaderna, i detta fall huvudsakligen lönekostnaderna för de personliga assistenterna. Att lönerna stiger innebär att man från år till år måste betala mer för exakt samma tjänster.

Den andra är antalet förmånstagare. Om vissa personer ersätter andra tjänster med personlig assistans kommer naturligtvis kostnaderna för assistansen att öka, samtidigt som kostnaderna för andra insatser minskar.

Den tredje faktorn är standardutvecklingen. När andra får ökad köpkraft kan de använda den till att göra saker som de tidigare bara kunde drömma om. För att en assistansberättigad ska kunna delta i fler aktiviteter behöver de ofta få fler timmars assistans.

Om vi tar hänsyn till dessa tre faktorer så motsvaras 14 miljarder år 2005 av nästan 30 miljarder kronor 2015. Utvecklingen är alltså ohållbar bara om man anser att det är orimligt att personer med omfattande funktionsnedsättningar hänger med i standardutvecklingen.

Men kanske är kostnadsnivån orimligt hög? För att kunna bedöma det måste man se vilka alternativen är. Det handlar om personer som helt enkelt måste få stöd för att kunna klara vardagen.

I praktiken finns det två huvudalternativ: gruppbostad eller hemtjänst. De kan sedan kompletteras med andra insatser, t ex ledsagarservice.  

Om man ska erbjuda samma standard som med assistans är gruppbostad och hemtjänst betydligt dyrare. Givet standarden är assistansen alltså en effektiv åtgärd.

Om man ska spara några pengar handlar det om standardförsämringar. Det är också vad som har skett för det stora flertalet av dem som har förlorat sin assistansersättning. En del av dem har fått kommunalt beviljad personlig assistans men med i genomsnitt 25 procent färre timmar. Andra har fått hemtjänst med en ännu större timreduktion eller fått flytta in en gruppbostad. Samtliga alternativ innebär betydligt minskade möjligheter att komma ut i samhället.

Trots standardförsämringen sparar man inte särskilt mycket pengar. Netto torde det handla om cirka tio procent av kostnaderna.

Personlig assistans kostar, men ger enligt min mening valuta för skattepengarna. Det är viktigt att slå vakt om assistansen.