Tidsfördriv – värsta ord jag vet!

Som 40-åring – med familj, hund, heltidsjobb och föreningsuppdrag – grubblade jag däremot ofta över fenomenet tid. Begreppet ”tidsfördriv” var förvisat till skamvrån. Tiden var dyrbar och frågan snarare: hur ska jag hinna – och dessutom hinna leva?

På 50-talet bodde en typisk barnfamilj i hyreslägenhet och hade en yrkesarbetande förälder. Så var det också för min del.  Idag bor den genomsnittliga barnfamiljen i eget småhus och har två yrkesarbetande föräldrar. Många har dessutom fritidshus. Vi har längre till jobbet, mer yta att städa och fler prylar att hålla reda på.

De flesta kvinnor i Sverige arbetar idag utanför hemmet, många på heltid. Ändå sägs vi ägna lika mycket tid åt hushållsarbete som våra mor- och farmödrar gjorde på 30-talet. Tidsbrist är för många vanligare än penningbrist. Tack och lov för RUT och ROT, som inte bara gjort tusentals svarta jobb ”vita”, utan också bidragit till att rädda relationer!

      LÄS MER: Därför behöver vi ”onödiga” serviceyrken

Jag minns, apropå pengar, en berättelse om en ensam man som satt och fiskade vid en brygga. Utsikten var magnifik, en lång obruten strandlinje. En finansman passerade och frågade fiskaren om han visste vem som ägde stranden. ”Det gör jag” svarade denne. Finansmannen beskrev då målande vilken enastående hotellanläggning, som kunde byggas på platsen. En liten småbåtshamn, kanske en fiskrestaurang, tennisbanor. Hade fiskaren tänkt på vilken förmögenhet han satt på? Sålde han stranden kunde han bli fri att göra vad han ville i livet! Resa jorden runt, hålla sig med helikopter, köpa en flott yacht. När finansmannen sedan frågade vad fiskaren tyckte var roligast i livet blev svaret: ”Att få sitta ensam i lugn och ro och fiska”.

Många frestas att ta liknande omvägar – jobbar och sliter för att kunna köpa ett magnifikt hus eller en stor båt, för att sedan upptäcka att jobbet tar så mycket tid att de sällan hinner njuta av rikedomen.

Nej, jag propagerar inte för nolltillväxt, vi behöver tillväxt för att kunna forska fram effektivare energikällor, bättre mediciner, miljövänligare bilar och ha råd med trevliga semestrar. Men vi borde oftare samtala om vad vi strävar efter. Och varför.

      LÄS MER: Jag kräver att offentligt anställda ska kunna ha kul på jobbet

Livskvalitet är ett begrepp som förmodligen inte fanns förr. Under 1800-talet tillät sig få svenskar att fundera över om tillvaron innehöll tillräcklig mängd glädje. Målet var mat på bordet, friska ungar och en liten pengareserv för osäkra tider och ålderdom. Många fick inte ens uppleva det.

Numer förväntar vi oss mycket av livet, ja vi rent av kräver det. Och tiden räcker inte till.

En dag kommer många kanske inse att de egentligen var som allra lyckligast då, när de sällan hade tid, när de nästan slets itu av krav som inte gick att förena. När de var som mest behövda. För meningen med livet är nog, trots allt, att vara frågad efter – och behövd.