Carl-Ingemar Perstad: Jobben slutar inte efter orangea kuvertet

Det är främst två händelser som helt kastat om mitt yrkesliv. Visserligen producerar jag fortfarande nyheter om bilbranschen för svenska medier men det jag verkligen brinner för är varken hästkrafter eller höga farter.

Det är i datorns inbox, bland all meningslös reklam, jag hittar mina guldkorn. Jag tänker på breven från svenska brudpar som sett på nätet att jag är vigselförrättare i Florida. Nu vill man boka tid för vigsel, helst på en sandstrand i solnedgången. Brudparens ålder skiftar från 20 till över 80. Ofta är det par som träffats på mogna dagar och vill gifta sig utan ståhej och utan hela släkten på parkett. Kanske är det först nu man hittat den stora kärleken med ett eller flera tidigare spruckna förhållanden bakom sig. 

Brudbukett, frissa, naglar och bröllopsmiddagen är beställd innan paren landar i Florida. Hur ceremonin ska se ut har tagit form i vår mejlkonversation. En del par avger personliga löften, andra föredrar att få några episoder ur sina liv återberättade av mig, kanske hur man träffades och hur man ser på framtiden tillsammans. Ceremonin ramas in av den musik paren själva väljer. Det kan vara första låten man dansade till eller musiken i pianobaren som spelades första gången man fick ögonkontakt.

Med lite tur får vi se delfinerna leka i strandkanten innan vi avslutar med brudskålen och den obligatoriska fotograferingen. För mig är det en fantastisk känsla att få vara en liten del på den största dagen i brudparens liv, och det är få uppgifter i mitt yrkesliv som varit så meningsfulla. 

Men hur blev det så här frågar en del. Det är ju en atlant mellan jobbet som tv-profil i ett bilprogram till vigselförrättare i Florida. Svaret är enkelt. En titt i det orangefärgade kuvertet räcker för att inse att jobbet inte slutar vid 65. Polletten föll på plats när svenska kompisar frågade om jag kunde viga dem i baksätet på en häftig amerikansk bil i Florida.

Sagt och gjort. Jag satte mig på skolbänken och pluggade till Notarius Publicus. Som sådan ingår nämligen rätten att viga i USA.

I bakgrunden kanske min pappas yrkesval haft en viss betydelse. Han var kyrkoherde i Vittinge utanför Uppsala och varje lördag kom brudpar till prästgården för att vigas. Jag minns hur jag som liten knatte smög in och storögt beundrade de festklädda brudparen och njöt av den pampiga musiken. 

Skillnaden är att mina vigslar är borgerliga. Man behöver inte vara medlem i någon kyrka för att lova varandra evig kärlek hos mig. Nu har det gått mer än tio år sedan mitt första strandbröllop, eller beachwedding som grannarna säger.  Jag är glad och tacksam som fått den här andra chansen till en helt ny yrkeskarriär fast det är mer än tio år sedan jag passerade 65-gränsen.