En sann skräckhistoria om när jag fick 1,3 miljoner

Jag tillhör de som har mycket lågt förtroende för dagens betalningssystem. Varje gång jag betalar med mitt kort har jag en känsla av att ytterligare någon får fritt tillträde till mitt konto. Min grundinställning är alltså att mitt bankkonto är öppet för många människor, som inte har ett skvatt där att göra. Är det någon som behöver en slant är det bara att ta för sig! Så känns det och jag vet att det är fel.

      LÄS MER: Digitalt utanförskap bland äldre är ett demokratiproblem

Den känslan har ändå den goda sidan med sig att jag har stenhård koll på mina konton. Vid en rutinkontroll förra veckan upptäckte jag att någon hade varit där! Hackat sig in. Någon hade satt in 1 345 693 Kr. Jag blev rasande tills jag insåg att man hackar väl inte in sig för att sätta in pengar. Det måste vara något annat.

Den insikten gjorde att det kändes riktigt obehagligt. Är det någon Panama-kapitalist som använder mitt konto för att tvätta pengar? Är det någon gangster som har en mer långsiktig plan på att sätt mig i klistret? Eller är det någon som bara skall kolla hur hederlig jag är? Eller girig! Det kändes skrämmande!

Dagen efteråt åkte jag direkt till banken. En mycket vänlig tjänsteman kollade alla kopior jag hade med, gick in på mitt konto via bankens dator och tittade på mig med ett vänligt och överseende leende. ”Det är dina pengar förstår du” säger hon, och berättar att pengarna kommer från någon form av investmentbolag i Danmark och har utbetalats av en av de stora bankerna i Sverige.

”Dom är ju till dig” säger hon igen, och undrar om jag inte har aktier i utlandet? Kontonummer, namn och allt annat stämmer.

Det var bara att behålla pengarna.

Efter bankbesöket skulle jag till ett PRO-möte i Vännäs. Jag hade lovat att prata lite minnen och framföra en del synpunkter på livet som pensionär. Jag gjorde det jag lovat, men det var inte lätt eftersom jag hela tiden funderade på hur man blir av med 1 345 693 Kr.

      LÄS MER: Hur blir det om KD:s nya betjänt Bert Karlsson får bestämma?

Mötet tog slut just före halv tre och när jag slog på telefonen såg jag att banken hade ringt. Det var den vänliga tjänstemannen igen. Hon hade förstått att jag tyckte att hela historien var obehaglig, och därför sökt råd hos någon form av utlandsavdelning. Där hade dom hittat ett sätt för mig att bli av med pengarna.

”Hur vill du ha det?” var ungefär frågan. Jag ville bli av med pengarna och jag ville ha ett papper på att jag inte hade dom kvar var mitt besked till banken.

Idag fick jag papperet med posten. På papperet är en ruta förkryssad med testen ”Betalningsmottagare vill returnera pengarna till uppdragsgivare.” Jag gick direkt in på nätet för att kolla hur det såg ut på kontot. Mycket riktigt, 1 345 693 Kr hade skickats tillbaka.

Vilken lättnad och så kommer nästa tanke. Tänk om det ändå var mina pengar?