Gunnar Ljunggren: Detta missar politikerna om äldres ekonomi

Det underförstådda budskapet är naturligtvis att de andra ska rätta sig efter den svenska modellen. Men en svensk EU-parlamentariker som blir upprörd över fördelningen män och kvinnor i EU-parlamentet verkar inte inte bry sig om jämlikheten bland vanligt folk i Sverige. Dessa människor som parlamentarikern ska tjäna är trots allt bekostade av svenska folket. Men välbetalda politiker har ju inte samma problem som svenskar i gemen. En EU-parlamentariker har en lön på 77 000 kronor i månaden plus 41 000 för kontor och dator och 3000 kronor i dagtraktamente, med mera. De har  naturligtvis också en generös pension.  

Medianlönen för vanligt folk i Sverige är 32 400 kronor i månaden. Så en EU-parlamentariker behöver inte vända på slantarna jämfört med de som valt dem. Men att åtgärda jämlikheten mellan vanligt folk i Sverige verkar inte vara lika viktigt som att engagera sig i som att räkna kvinnor och män i EU parlamentet. Men där har generellt politikerna fel, det är viktigare för de folkvalda politikerna i Sverige att granska jämlikheten för vanligt folk. Det är ju trots allt svenska folket som röstat fram politikerna.  

Här är två förslag som verkligen skulle betyda något för jämlikheten i t ex en svensk familj. Det handlar om viktig och riktig jämlikhet.  

Vi som är äldre inser vikten av att pengar sätts över till pensionen redan när man är ung. Jag har i en tidigare krönika visat på hur mycket högre pension man får om får avsättningar till pension sker tidigt och att man tidigt väljer rätt förvaltning av den kommande pensionen.  

Första förslaget: 

1. Dela på de totala pensionsavsättningarna som avsätts av vardera parten i en familj som har barn ihop. Lägre pension ska naturligtvis inte drabba den ena parten om den tar ett större ansvar för barn och hem. Detta är jämlikhet för vanligt folk. Det borde åtminstone gälla tills dess att det yngsta barnet börjar i skolan. 

Mellan 20 000 och 25 000 äktenskap spricker varje år. Det påverkar inte bara de som skiljer sig.  Det påverkar barn som finns i äktenskapet, släkten och vänner. En del är naturligtvis överens men många skilsmässor slutar i allvarliga konflikter. Media bevakar med jämna mellanrum vårdnadstvister mellan parterna om barnen. Men det finns en annan aspekt som sällan tas upp,  de ekonomiska konsekvenserna. Ett gemensamt bo ska delas upp. Det ser naturligtvis olika ut vid olika skilsmässor men många drabbas hårt av de ekonomiska konsekvenserna. En part är en bättre förhandlare, den part som lämnar har dåligt samvete och accepterar usla villkor, en part kan vara omedveten om värden på det gemensamma tillgångarna etc. Verklig jämlikhet vid en skilsmässa måste politiken sätta regler kring. En ny kärleksrelation ska inte drabba människor ekonomiskt. Det är inte jämlikt.  

Förslag två: 

2. Politikerna måste ställa krav på att en oberoende jurist eller revisor ansvarar för den ekonomiska bodelningen vid en skilsmässa. Det måste också finnas ett regelverk som styr vad som ska räknas in som gemensam egendom. En uppgörelse mellan två ojämlika parter ska inte styra en bodelning. 

25 procent av den svenska väljarkåren har över 65 års livserfarenhet. Vi har varit med om och sett hur räknenissarna tar för sig av våra pensionsbesparingar, vi har sett orättvisorna vid skilsmässor, vi har tröstat nära och kära när de drabbats. Vi vet. Men vi, 25 procent av befolkningen, kan inte göra något åt ojämlikheten för det är bara någon enstaka procent av riksdagens ledamöter som är över 65 år.