Så skulle Sverige kunna uppnå politisk stabilitet

1976 bildade moderaterna, folkpartiet och centerpartiet en icke-socialistisk regering för första gången på 44 år. Statsminister blev Thorbjörn Fälldin, centerpartiets ordförande. Regeringsbildningen blev smärtsam framför allt för Thorbjörn Fälldin som anklagades för svek i kärnkraftsfrågan.

Kärnkraften förföljde regeringen. Fälldin höll ut i två år men den 5 oktober 1978 begärde han sitt entledigande hos talmannen Henry Allard.

De icke-socialistiska partierna hade en majoritet i riksdagen, 180 av 349 mandat. Därmed var det svårt att se något annat regeringsalternativ än ett icke-socialistiskt. 

Fälldins entledigade ledde till bråk mellan moderaterna och folkpartiet. För moderaterna var det självklart att bilda en tvåpartiregering med Gösta Bohman som ny statsminister. För folkpartiet var en ren folkpartiregering ett alternativ. Efter ett antal turer så slutade dramat med att Ola Ullsten den 18 oktober kunde tillträda som statsminister för en ren folkpartiregering.

Detta möjliggjordes av att socialdemokraterna la ner sina röster. Riksdagens omröstning slutade således med att folkpartiet röstade ja till Ullsten, moderaterna och vänsterpartiet röstade nej samt att socialdemokraterna och centerpartiet la ner sina röster. Ullsten valdes till statsminister med rösterna 39 för, 66 mot och 215 nedlagda. (En av talmannen föreslagen statsminister anses accepterad om mindre än en majoritet av ledamöterna röstar nej.)

Olof Palme fick stark intern kritik för att han hade hjälpt en folkpartiregering till makten. Palme hade säkert flera argument för sitt agerande. Ett var förmodligen att han ville Sverige väl och erhålla någon form av politisk stabilitet. Det var mindre än ett år till nästa ordinarie val. Ett annat argument var säkert att han önskade borgerlig splittring.

Nu har vi ett helt annat politiskt läge men med vissa paralleller. Socialdemokraterna försöker lyckliggöra såväl miljöpartiet, centerpartiet och vänsterpartiet. Man får dock inte lyckliggöra vänsterpartiet för mycket för då sparkar centerpartiet bakut. Bästa gissningen är dock att Magdalena Andersson lyckas med sina reptrick och blir vald till Sveriges statsminister.

Men, det finns ett alternativ till detta scenario. Magdalena Andersson och Ulf Kristersson skulle kunna sätta sig ner tillsammans och vara ”vuxna i rummet”. Socialdemokraterna och moderaterna har under 40 år varit de ansvarstagande och samhällsbärande partierna. Det är mindre än ett år kvar till nästa ordinarie val. Moderaterna skulle kunna erbjuda sig att lägga ner sina röster vid statsminsteromröstningen om Magdalena Andersson går fram med ett förslag om en socialdemokratisk enpartiregering. 

Sverige skulle då få en politisk stabilitet i den meningen att regeringsarbetet med en socialdemokratisk enpartiregering skulle bli mer smärt- och gnisselfritt än idag. Och Ulf Kristersson och moderaterna skulle framstå som ansvarstagande.

Och, framför allt, det skulle vara bra för Sverige!