Så leker politikerna med våra pengar

Självklart var det rätt att öppna kassakistorna när pandemin rasade som värst. Företags existens var hotad, människors utkomstmöjligheter krympte dramatiskt och – vilket vi ska komma ihåg – vi hade råd.

Ladorna var fulla.

Nu är pandemin över, men regeringens ekonomiska slussportar står fortfarande vidöppna.

Högt elpris? Inga problem, politikerna kompenserar med generösa bidrag.

Dyr bensin? Inga bekymmer, politikerna sänker skatten.

Pensionärerna? Absolut, det förhandlas om extra bidrag – trots att alla undersökningar visar att huvuddelen av oss äldre faktiskt har fått en allt bättre ekonomi.

Jag skriver medvetet ”politikerna”, för det är en omöjlighet att peka ut ett parti som ansvarigt. Tvärtom, pågår en sorts kålsupartävling i att lova mest.

Men mycket av detta slår fel.

De som sett till att investera i energisparande åtgärder i sitt hus riskerar att bli utan bidrag, medan de som sorglöst har en hög förbrukning får pengar från staten.

Förra sommaren var alla partier utom SD överens om reduktionsplikten, som enkelt innebär att en ökande mängd biodrivmedel blandas i bensin och diesel för att därigenomminska utsläppen av växthusgaser.

Den övergavs snabbt när priserna steg.

Bensinskatten sänktes också, trots att många partier tidigare sagt att den är ett viktigt verktyg för att minska koldioxidutsläppen.

Liberalerna vägrade till exempel att skriva under den gemensamma budgeten från M, KD och SD, eftersom partiet inte höll med om att bensinskatten borde sänkas.

– Vi tycker, med tanke på klimatkrisen, att det är fel väg i det här läget, sa Mats Persson, Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson.

Johan Rockström, professor inom klimatvetenskap och chef för Potsdam-institutet för klimatforskning i Tyskland, och en person som politiker ofta omfamnar med samma värme som de poserar bredvid Greta Thunberg, dundrade:

”Här har vi ett riksdagsbeslut om att vi ska minska bensin och diesel med 70 procent på åtta år. Då är politiker plötsligt inte beredda på att ställa upp på att bränslepriserna ökar. Det är självklart att de måste öka. De måste öka ännu mer för att vi verkligen ska få marknaden att svara.”

Öka mer?

Glöm det.

Nu handlar det om att sänka mest.

Risken är överhängande att detta nya, populistiska beteende kommer att fortsätta åtminstone fram till valet.

Borde vi inte få kompensation för att priset på kaffe har stigitmed 30 procent på ett år?

Svenskarna är trots allt ett kaffedrickande folk.

Borde inte överbelånade storstadsbor få en extra slant nu när räntan stiger och priserna på bostäder sjunker?

Och landsbygdens folk? Självfallet finns det någonting de kan kompenseras för, via nya, friska bidrag.

Men detta är inte politik.

Politik är att styra människor mot en bättre värld, att använda skatter och subventioner på ett sätt som leder oss rätt.

Politik är inte att skvätta ut pengar utan mål eller annan mening än att fiska röster.

Ekots inrikespolitiska kommentator Fredrik Furtenbachpåpekade nyligen att förr i tiden – före pandemin – kunde politiker lansera olika löften, men att de då alltid möttes av samma första fråga på presskonferenserna:

”Och hur ska ni finansiera det?”

Den frågan ställs aldrig idag.

Krönikör,  Håkan Matson.