Ulf Elfving: "Att man aldrig lär sig!"

Efter veckor av tjuvstartat julfirande nås man av ilskna varningar från verkmästarn i magen (ja, ni minns väl Magnus Härenstams matosande monolog om hur det lassas ner ohemula mängder godsaker i matsmältningsapparaten):

– Hörrudu – nu får det vara nog! Vi som jobbar här nere kan inte ta emot mer!

För trots att hälsoråden haglat och ekonomin ser ut som den gör är väl julmaten något av det sista man vill dra in på, eller hur?

På krogarna verkar det ha varit fullt ända sedan slutet av november. Till glädje för alla krögare som knäade under pandemin.

Nu tar de igen. Julborden svarar för många restauranger för halva årsomsättningen. Rekordet i pris i år lär Operakällaren ha slagit: 1700 kronor för julmat, som bärs fram i åtta (!) serveringar. Då ingår hummer (som ju egentligen inte alls hör hemma på ett julbord).

På de flesta ställena har julbordet kostat mellan 700 och 900 kronor. Det billigaste jag hittat i våra trakter är Blå Porten på Djurgården, 495 spänn.

Mycket pengar. Men det som sticker mest i ögonen är priset för de små: över 400 kronor för barn upp till 12 år på många ställen. Och då kanske de mindre ungarna bara äter tre köttbullar och en prinskorv. Plus en massa godis…

Klassisk delikatess saknas

Att äta ute är en fest. Jag har haft förmånen att gå i närkamp med tre julbord i år. Och slagits av följande, bland annat:

• Krympflationen har slagit klorna även i julmaten! (Krympflation = en vara har blivit mindre – men dyrare). Sillbitarna på min tallrik, de har till exempel i år oftast varit av pytteformat.

• Lutfisken för en tynande tillvaro. Ibland går det att få den som extrarätt på julbordet, utportionerad i köket till en minibit på runt 50 gram. Synd på en klassisk delikatess!

• Hemlagad blodpudding upplever däremot en renässans. Finns både på Tyrol, Ulriksdals Värdshus och ångbåten Blidösund.

• Hemkryddad snaps serveras med fantasifulla smaker. Tyrols kantarellsnaps var ett toppnummer! De hade också en variant som kryddats med malda renhorn. För japanska gäster?

• Grisfötter hittade jag bara på Blidösund. Servitrisen sa stolt redan när vi hade klättrat uppför den branta trappan till den charmiga matsalen ”Vi har grisfötter!”. Varpå någon replikerade: ”Är det inte svårt att gå i trappan då?” Gammalt skämt, javisst…

• Men var finns grönsakerna numera? Knappt ett salladsblad och inte skymten av en tomat nästan någonstans. Jag måste kontakta hälsoprofessorn Mai-Lis Hellénius och rapportera!

• Förra årets elkris verkar fjärran: Vackra Ulriksdals värdshus lyser som av tusen strålande diamanter i vintermörkret. Det bidrar vackert till stämningen.

Och inte blir det mörkare nästa helg, när nyårsfyrverkerierna sprakar.

Nyårsafton kallade man förr för ”amatörernas kväll”. Särskilt om man inte var bjuden på fest eller hade råd att gå på krogen. Surt, sa räven.

Men det var då, det. Numera, med stigande ålder, saknar man inte nyårsyran särskilt mycket. Förra året var vi ensamma hemma på nyår och firade med att bära in hemlagad hummersoppa och oxfilé provencale till TV:n, som råkar stå i sovrummet.

Och jösses så mysigt det blev med en nyårsafton med mat och dryck och ”Grevinnan och betjänten” i  lugn och ro, i horisontell ställning, långt från larm och stoj…

Gott slut och gott nytt år!