(S)triderna om ordförandeposten

Stefan Löfvén avgår som partiledare vid Socialdemokraternas kongress i september. Valberedningen jobbar nu för fullt med att hitta en efterträdare.

Socialdemokratiska vaktavlösningar har genom historien ofta präglats av stor dramatik. Hur kommer det att gå denna gång? Låt oss titta lite i historien!

Hjalmar Branting drabbades 1924 av sjukdom och beslöt att lämna statsministerposten. Han avled en månad senare. Finansminister Fredrik Thorsson var då den självklara efterträdaren som partiordförande. Det visade sig dock att även Thorsson var sjuk och han avled i maj 1925. Rickard Sandler och Per-Albin Hansson, partiets kronprinsar, fick strida om topp-posterna – ordförandeskapet och statsministerposten.

För första och hittills enda gången separerade man på posterna; Sandler fick bli statsminister och Per-Albin partiordförande.

I oktober 1946 segnade Per-Albin ner död på en spårvagnshållplats i närheten av sin bostad. Dödsfallet kom oväntat och den process som följde blev kaotisk. Omedelbart utsågs utrikesminister Östen Undén till ”tillförordnad statsminister”. Sedan blev det inbördeskrig. Socialminister Gustav Möller ansåg att han var den logiska och självklara efterträdaren. Möller, som var kontroversiell, var av samma generation som Per-Albin. Andra i regeringen och i partitoppen vill ha ett generationsskifte. Till slut stod fighten mellan Möller och Tage Erlander. Erlander var vid denna tid totalt okänd för den svenska allmänheten.

Efter hårda ord och avgångskrav från bland andra Ernst Wigforss valdes Erlander. Det var ingen entusiastisk Erlander som tillträdde posten. I dagboken skriver han ”Jag är rädd, har alltid varit rädd och att jag nu accepterat beror sannerligen inte på framåtanda och maktvilja, utan på rädsla för gruppen.”

Erlanders styre varade i 23 år (!) Och 1969 var det dags för ny vaktavlösning. Denna gång blev det en ordnad process och Olof Palme valdes som 42-åring även om det gamla gardet gärna hade sett Gunnar Sträng på posten.

Efter mordet på Olof Palme 1986 valdes Ingvar Carlsson. Carlsson var det självklara valet och även om processen gick snabbt så var det ingen tvekan om vem som skulle ta över rodret.

Efter nästan exakt 10 år lämnade Carlsson. Manegen var ordentligt krattad för Mona Sahlin även om Jan Nygren var en senior opponent. Efter diverse turer valde Sahlin att hoppa av kandidaturen och efter en viss turbulens valdes Göran Persson.

Persson satt sina 11 år och lämna efter förlustvalet 2006. Processen blev nu hyfsat ordnad och Mona Sahlin valdes.

En tid efter förlustvalet 2010 avgick så Sahlin i mars 2011. Håkan Juholt blev, till mångas förvåning, ny ordförande. Hans ordförandetid präglades av ständiga kriser och han avgick inom ett år. 2012 valdes till slut Stefan Löfvén. 

Och nu står vi inför en ny process. Många verkar vara kallade. Socialdemokraterna har, med svenska mått mätt, en mycket sluten process. Sådana inbjuder till rävspel och ränksmidning. För partiets och Sveriges del (det är ju ändå vår nästa statsminister som skall vaskas fram!) får vi hoppas på en smidig process. Men spåren förskräcker!  

Peter Norman