Finansskurkarna slipper undan

Ekobrottsmyndigheten har enorma problem att genomföra mer komplexa förundersökningar och vinna stora mål i domstol. Det senaste exemplet är Saab-målet där hovrätten utan att tveka kastar ut åklagarnas påståenden om svindleri och osant intygande.

Tisdagens dom gäller Victor Muller och två tidigare revisorer i Saab och följer på fjolårets tingsrättsdom där en större grupp åtalade friades helt. Åklagarna valde att gå vidare med målet mot bland annat Muller och adderade nya bevis i hovrätten men bedömningen att det skulle kunna räcka för en fällande dom var uppenbarligen felaktig.

Ekobrottsmyndigheten (EBM) har under lång tid fått kritik för hur myndigheten driver stora mål och lär få det igen efter dagens dom. Problemet för EBM är att kritiken till stora delar är berättigad.

När EBM gick på pumpen i det uppmärksammade HQ-målet härom året gjordes en extern granskning av arbetet som kom fram till att verksamheten bedrivs långt ifrån optimalt. Löftet då var att interna förändringar skulle ske.

Men vi har hört det förut. Den som följt de stora ekomålen de senaste 15 åren märker att mönstret går igen. Efter varje förlust ska myndigheten dra lärdomar och ta nya tag. Ofta slutar det dock med att åklagare slutar eller byter jobb internt vilket gör att nya krafter tillåts upprepa samma misstag.

Konsekvensen blir två allvarliga rättssäkerhetsproblem som påverkar hela samhället. För det första är det många brottsmisstänkta som fått sitta på de anklagades bänk, som aldrig skulle ha behövt sitta där. Ofta får de också leva med misstankarna under lång tid. I Saab-fallet har utredningen pågått i snart sex år.

EBM måste bli effektivare i inledningen av utredningarna så att de snabbt kan sålla agnarna från vetet. Personer som inte gjort något brottsligt ska inte behöva leva med det som många kallar ett ”förundersökningsfängelse”.

Extra pinsamt blir det när åklagare på EBM går fram med åtal som försvaret redan på förhand haft invändningar emot. Invändningar som domstolarna sedan köper fullt ut.

Baksidan av detta är att de verkliga finansskurkarna i många fall slipper undan. Antingen för att EBM aldrig ens kommer igång med ordentliga förundersökningar eller för att de ärenden som faktiskt går till åtal är för dåligt underbyggda.

Återigen gäller det att EBM snabbt kan göra avgörande genombrott i utredningarna och säkerställa att bevisen verkligen håller. Med dagens arbetsmetoder och organisation verkar detta tyvärr avlägset.

Från EBM:s håll har företrädare under många år förmedlat budskapet att man i varje fall har en avskräckande effekt på de som planerar att begå brott i bolag och på börsen. Att hamna i EBM:s sökarljus, ofta med medial uppmärksamhet, är något som man får räkna med om man exempelvis sitter i styrelsen på ett börsbolag och gör aktieaffärer vid fel tillfällen.

Insiderutredningar i Fingerprint Cards och Oscar Properties är två exempel från det senaste året.

Brottsprevention är i och för sig viktigt men det kan knappast ses som en fjäder i hatten för EBM mot bakgrund av de stora problem man har att vinna mål i domstol. Att var känd som myndigheten som använder sina tvångsmedel för att sätta skräck i oskyldiga är knappast något som hör hemma i en fungerande rättsstat.

LÄS ÄVEN: