Samhället behöver en diagnos för att sluta blöda

Mina dagar i Almedalen är avslutade för i år.
Med rekordmånga deltagare och ett oöverblickbart antal seminarier tryckte jag in mig i den sektor som av någon besynnerlig anledning har allra svårast att få utrymme detta valår – den som omfattar mänskliga rättigheter, barnrätten, fredsfrågor, funktionshindrade och bistånd.
Under flera dagar har jag själv deltagit i och även bevittnat glest besökta panelsamtal befolkade av några av våra mest framstående forskare inom alla dessa områden, hårt arbetande medarbetare inom den ideella sektorn, företrädare för kyrkan, läkare, psykologer och lärare.
Röster som mer eller mindre drunknat i det som politiken och allmänheten anser vara de viktigare frågorna. Såsom integration, AI, fler poliser, bättre sjukvård och klimatfrågor. Otvivelaktigt brinnande viktiga frågor.
Men det som slagit mig extra mycket i år är frustrationen över att vi inte lyfter blicken och sätter in hela vårt samhälle – som hur barn och pensionärer mår, dåliga skolresultat, ökad rasism och dödsskjutningar – i ett större perspektiv.
Som prästen Olle Carlsson från Katarina Kyrka uttryckte det i ett panelsamtal ”Vem besöker ett samtal om fred? Det är inget man tycker angår oss”.