Svenskans dialekter – ljuden som avslöjar dig

Uttal som överlever standardiseringen

Grammatik och ordförråd har jämnats ut i takt med att skola, media och ökad rörlighet präglat hur vi talar. Men uttalet hänger kvar. Tonfall, vokaler och konsonantmönster bär fortfarande tydliga regionala spår, och det är just dessa som forskarna valt att lyfta fram. Listan täcker samtliga 25 svenska landskap, och omfattar dessutom flera svensktalande områden i Finland, Estland och Ukraina.

Svenska dialektljud landskap för landskap

Här är en sammanfattning av de svenska landskapen och deras kännetecknande dialektljud:

Skåne
Kännetecknas av lenisering, där tonlösa konsonanter som p, t och k mjukas upp till b, d och g efter vokal. ”Röka pipa” uttalas ”röga piba”.

Halland
Har skorrande r, ett bakre r-ljud som delas med franskan och danskan och som bildas nära tungroten.

Blekinge
Har bevarat ett gammalt w-ljud i ord som ursprungligen stavades med hv, till exempel ”wyslepibe” för hvisselpipa.

Småland
Kännetecknas av att r bara uttalas när det följs av en vokal, vilket gör att ”sork” kan låta som ”sak”.

Öland
Har cirkumflex accent, där tvåstaviga ord tappar slutvokalen och fördubblar den kvarvarande. ”Kasta” blir ”ka-ast”.

Gotland
Har bevarat fornnordiska diftonger, så att ”sten” heter ”stain” och ”öga” heter ”auge”.

Bohuslän
Har ett surrande i-ljud, kallat Viby-i, som används på både långa och korta i.

Västergötland
Har götaskorrning, där r uttalas skorrande i ordstart och när det är långt, men vanligt i andra positioner.

Östergötland
Kännetecknas av ändelseförsvagning, där ändelser som ”-a” övergår till ”-e”, som i det kända ”Gate opp å gate ner”.

Dalsland
Har tjockt l, ett retroflex flapp-ljud, i ord som ”blå”, ”gul” och ”gård” (uttalas ”gåL”).

Närke
Har t-bortfall i slutet av ord, så ”kastat” heter ”kasta'” och ”taket” heter ”take'”.

Södermanland
Har sje-ljudsväxling, där bakre sje-ljud uppträder i ordstart och främre sje-ljud används inne i ord.

Värmland
Har en extra vokal, ô, som är en centralvokal utan motsvarighet i standardspråket.

Västmanland
Har tonplatå, vilket innebär att melodin klättrar upp i ordets början och sedan hålls jämn istället för att toppa och dala.

Uppland
Har Stockholms-e, där e och ä sammanfaller, som i ”Ere sekert att meklarn har huse mese?”.

Dalarna
Har nasalvokaler i älvdalskan, ett ålderdomligt drag där vokaler uttalas delvis genom näsan, som i ”tųosdag” för torsdag.

Gästrikland
Skiljer på två a-ljud: ett slutet a och ett öppet â som drar mot ä, till exempel i ”dânnä” för ”där borta”.

Hälsingland
Har sje-ljudande r och l, där ”skarp” och ”stark” blir ”skarsp” och ”starsk”.

Medelpad
Har norrländsk förmjukning, där g och k mjukas upp även inne i ord, som ”väjjen” för ”vägen”.

Ångermanland
Har retroflext n i ovanliga positioner, till exempel i ”svyɳ” för ”svin” och ”saɳ” för ”son”.

Härjedalen
Har muljering, där långa konsonanter som ll och nn uttalas med tungan i j-ställning, som i ”munnj” för ”mun”.

Jämtland
Har tonlöst l som bevaras framför tonlösa konsonanter, skrivet ”hl”, till exempel ”ahllt” för ”allt”.

Västerbotten
Har frikativt g efter vokaler, ett äldre uttalsmönster där ”jag” heter ”jaɣ” och ”dag” heter ”daɣ”.

Norrbotten
Saknar tonaccent i Överkalix, ett drag som delas med finlandssvenskan och sannolikt beror på finsk språkpåverkan.

Lappland
Har preaspiration, där utandningen kommer före konsonanten i ord som ”sjuhk” och ”söht”, troligen påverkat av samiskan.

Källa: Artikel samt pressmeddelande Språktidningen

Missa inte:

Varning till svenskar – nytt telefonbedrägeri sprids snabbt – E55

Experten: Lär dig orden i finans-ordlistan: ”En tröskel” – E55