Kataloghuset som byggde folkhemmet reser sig igen

Huset som kom på posten

De första huskatalogerna kom redan på 1880-talet. Husen presenterades i illustrationer och prydliga ritningar, och man kunde lika gärna beställa ett monteringsfärdigt skolhus som ett badhus. Svenska snickerifabriker sålde till och med hela hus för leverans till Brasilien på 1890-talet. På allvar tog försäljningen dock fart först på 1920-talet, då Borohus gav ut sin första katalog 1924 under sloganen bo i ro i eget bo, en ordlek som gav företagets namn.

Tidpunkten var rätt. Under egnahemsrörelsens år fick allt fler råd att bygga eget, med statliga subventioner och förmånliga lån i ryggen. Bostadsbristen skulle byggas bort. Många av de trädgårdsstäder som i dag är som mest eftertraktade restes till stor del som kataloghus. Även en hel del av de funkisvillor vi gärna förknippar med arkitekter kom i själva verket ur kataloger.

Enligt en kartläggning som utförts av småländska länsmuseer hörde minst hälften av alla kända husfabrikanter hemma i Småland, buret av tillgången på virke och en djup snickeritradition. Och det var i ett av de små samhällena som landets allra största trähusfabrik växte fram.

Landet lagom byggdes i Hultsfred

Siffrorna från Hultsfreds-Hus är svåra att ta in:

• Norra Europas största trähusfabrik på 1960-talet
• Som mest 2 000 hus om året, sjutton om dagen, under storhetstiden 1965 till 1973
• Omkring 1 000 personer på lönelistan
• Cirka 60 000 levererade hus mellan 1928 och 1993, ett svenskt rekord

Ungefär en femtedel av husen gick på export, till Danmark men också till långt mer avlägsna platser som Irak och Japan. Plötsligt fanns ett litet smålandssamhälle på husritningar i halva världen. Redan 1957 var fabriken störst i landet på monteringsfärdiga trähus.

Husen hade egna namn och ansikten utåt. Modellen Smålänningen marknadsfördes med hjälp av den kända inredningsarkitekten Lena Larsson. Och en av dem som en kort tid hade fabriksporten som sin egen var Ingvar Kamprad, mannen bakom IKEA.

Trots allt detta hade kataloghusen låg status. De gav vanligt folk råd och plats, men kritikerna gillade dem inte. Poppis ute i stugorna men ratat av kritiker, som en husforskare sammanfattat saken. Byggnadsvårdarna avfärdade dem länge som traditionslösa hus utan rötter. Den nedvärderingen tvingade till slut fram en förändring.

Trappfritt och energismart

Vägen framåt var inte spikrak. När 1975 utlystes till europeiskt byggnadsvårdsår började flera tillverkare se bakåt, och Eksjöhus tog fram en serie med traditionell arkitektur som man döpte till Det svenska huset. På 1980-talet kom kataloghus med valmade tak och kulörer som få minns med värme.

I dag är det den renare nyfunkisen som gäller. Men de hus som reses nuförtiden är inte som sina föregångare. Väggblocken är välisolerade, och det är vanligt med modeller i ett plan, helt utan trappor och höga trösklar.

Även en annan sak skiljer dagens kataloghus från gårdagens. Förr handlade det om standardmodeller i stora upplagor, i dag vill köparen vara med och bestämma, och tillverkarna bygger allt oftare på beställning. Det är just det som gör husen intressanta för dem som börjar planera boende inför eller under pensionen. Ett enplanshus utan trösklar är skönt den dag knäna säger ifrån. En tät, välisolerad stomme håller dessutom driftskostnaden nere när pensionspengarna ska räcka även till annat. Men den som i dag sätter sig vid skärmen och ritar sitt eget hus i en tillverkares verktyg gör i grunden samma sak som egnahemsbyggaren gjorde på 1930-talet. Väljer ett hem ur en katalog.