Allt är inte guld som glimmar

Som dåvarande Pekingkorrespondent hade jag förstås lite svårt att förstå varför kineserna valt just Kalmar. Fanerdun skulle, med sina utställningar och hotell, bli ett brohuvud för affärsuppgörelser mellan Kina och Europa, sas det. Men Kalmar hade ju knappt ens en anständig flygplats. Och inte mycket till vägar heller. Men det skulle fungera ändå, sa kinesen. I slutändan skulle det visa sig att hans agenda var en annan.

Det var ett drygt decennium sedan. Men jag tycker det finns ännu större skäl att se upp med Kina idag. De har blivit aggressivare mot Hongkong, Taiwan och i Sydkinesiska sjön.

Och man har dragit igång den internationella jättesatsningen ”One Belt One Road”: ett nät med järnvägar, fartygstrafik och hamnar. Det är väl inget fel med att bygga upp en modern infrastruktur för världshandeln. Men det egentliga målet är förstås att vi och resten av världen ska bli än mer beroende av Kina.

I fjol försökte kinesiska intressenter sätta klorna i ännu en svensk kommun: Lysekil.

Kommunledningen gick igång på planen på bland annat en jättehamn. Men som alla vet blev kritiken för hård mot att en utländsk stormakt skulle få kontroll över svensk infrastruktur så i dagarna fick kineserna kalla fötter och drog sig ur.

På annat håll försöker samtidigt ett annat konsortium få bygga en snabbjärnväg mellan Stockholm och Oslo. Jag klandrar dem inte. Myndigheterna i Sverige och Norge tycks aldrig komma till skott. Och de svenska järnvägsförslagen som trots allt arbetats fram är inte i närheten av att mäta sig med de kinesiska tågen i hastighet. Dessutom vore ju en riktigt snabb spårförbindelse fantastisk ur miljösynvinkel som ett alternativ till flyget.

Värmland, som ligger längs järnvägen, behöver desperat bättre förbindelser med omvärlden för att inte tyna bort. Se där: ännu en svältfödd svensk region på kroken.

Alla de här initiativen stärker Kinas närvaro över hela världen. Men jag tror också de behöver alla de jobb de kan skapa hemma. En del av kinesisk industri har överkapacitet och projekten utomlands är bra för orderböckerna. Så Peking är berett att låna ut enorma summor även när riskerna är så stora att affärsbanker hade tvekat.

Och mitt i allt detta finns lycksökarna. Som Fanerdun i Kalmar. Det havererade så småningom. Huvudidén var inte en lysande affärstanke, utan de kineser som gick in med pengarna i projektet skulle få permanenta uppehållstillstånd i Sverige med alla de förmåner det förde med sig.

Det är omöjligt för svenska kommuner att veta vem det är de blir uppvaktade av. Många kräver nu att kommunerna inte få ge sig in i projekt som påverkar hela Sveriges säkerhet. Det är väl bra. Men det måste också finnas sakkunnigt stöd till kommunerna för att hjälpa dem att genomskåda vad som är ren humbug där utländska mellanhänder bara vill tjäna en hacka på att förmedla storslagna visioner som aldrig har en chans att bli verklighet.

Vad är det till exempel för organisation som ligger bakom den där omtalade snabbjärnvägen? Det finns uppgifter om att det kinesiska civilministeriet avslöjat den som en bluff, en ”falsk sammanslutning”.

Hjärnan bakom Kalmarprojektet, som jag intervjuade under kristallkronan i folkkongressen den där gången, sägs nu i alla fall koncentrera sig på sin golfanläggning i närheten av Peking. Lugnast så, säkert.