Cecilia Ljung ryter ifrån: ”Vi kvinnor är de stora kulturbärarna men är inte längre intressanta”

Skådespelerskan Cecilia Ljung, 60, är uppväxt i Finspång men född i Uddevalla med en mamma som var hemmafru, som senare studerade till socionom och en pappa som läste på Chalmers då familjen bodde i Göteborg under en period. Hennes föräldrar skilde sig när hon var runt 13 år, något som var jobbigt men som Cecilia ändå tyckte var det bästa för alla.

Hon hoppade av gymnasiet, åkte till Indien med de Rosa bussarna och väl hemma hade Finspång krympt och Cecilia växt så hon tog sitt pick och pack och styrde kosan mot huvudstaden. Där delade hon en lägenhet på 18 kvadrat med en kompis där ölbackar blev sittmöbler och de levde livets sorgfria dagar.

För att överleva ekonomiskt jobbade hon på Radiumhemmet och vårdade cancerpatienter i livets slutskede, kom in på Teaterverkstaden och senare till Teaterhögskolan, jobben började komma in och hon fick hon en roll i ”Kejsaren av Portugallien”. Maken Jocke Borrfors träffade hon vid en tillställning i Stockholms skärgård 2005 och de gifte sig 2010. Numera bor de i Södra Stockholm, ett stenkast från Årstaviken och det senaste året har Cecilia upptäckt nyttan av att bada isvak.

– Jag går och badar 6.30 varje morgon, kanske inte helgerna då, och vi är flera grannar i huset som möts upp, jag älskar ju att bada, har ju alltid badat sent, in i september, kanske oktober. Det började med att jag promenerade och blev så varm och tänkte ”Nu ska jag bada” och det var så himla härligt.

Sedan dess har hon fortsatt, ser tydliga hälsovinster, har inte varit förkyld, mår bra och menar att badandet är mer meditationsrelaterat än något annat.

– Vi tyckte vi var lite tuffa och galna första gångerna och vi badar vid samma brygga och möter ofta samma gäng, andra som badar. Det är väldig vackert, vattnet är stilla, det är soluppgång, och vi simmar på vintern bland isvakar. Man kanske tror att man skriker ”Iskallt!” men man sänker sig tyst ner i vattnet och andas lugnt. Det är väldigt meditativt, fortsätter hon.

Det har varit skralt med roller de senaste åren, något Cecilia har pratat om tidigare och under pandemin ströps allt. Både hon och Jocke har genomgått Covid-19 men det blev inte så illa som de var rädda för. De tappade lukt och smak och blev sjuka men inte mer än att det var helt hanterbart. Arbetsmässigt väntar hon just nu på svar på de provfilmningar hon gjort och hon kommer att synas i en produktion i november men bekymrar sig över förändringen gällande nyanserandet av kvinnliga roller som måste göras via manusförfattarna. De måste se till att bredda roller och berätta om kvinnor i alla åldrar, något som är alldeles för snävt, som det ser ut nu.

– Jag kan inte förändra för jag skriver inte manus. Nu kanske jag kan få spela mormor  när jag fyllt 60 möjligtvis, kanske det kan släppa lite nu. Gällande jobb så hände något efter 40, det är jättestor skillnad. Innan 40 jobbade jag jämt, efter blev det som en kran som stängdes. Vi kvinnor räknas inte när vi blir äldre trots att vi är de stora kulturbärarna, det är vi som går på teater, museum och drar med oss männen. Vi är ju en väldigt stor del av mänskligheten. Det finns massor av saker att berätta om oss och jag glömmer aldrig vad läraren på scenskolan sa. ”Mellan 40-60 kommer det inte finnas några jobb för er”.

Sin egen ålder tar hon med ro och känner ingen större skillnad på något fysiskt förfall, utom de gånger hon tränat. Vissa saker kan hon inte riktigt göra längre, som tar emot.

– När jag har kört ett pass och ska stretcha så tar det emot, kan inte böja armen tillräckligt långt bak för mina axlar är för stela och då blir jag lite förolämpad, ”dumma kropp” kan jag tänka då men jag har samma storlek i kläder som förr men tycker nog jag ser ut som en tant men förmodar att det mer sitter på insidan, i huvudet.

Med Jocke vill hon bli gammal, de har varit tillsammans i 16 år och pratat ofta om vad de har, mer än vad de inte har.

­– Vi försöker se det goda, att vi är friska, har varandra och ibland när jag kan bli trött på honom, om han ”bara kunde” så vet jag att jag inte bara vänta på att han ska förändras utan jag måste se min del i det hela om jag vill ha till en förändring, då kommer man till slut att skiljas.  Ingen av oss är tankeläsare.

Frågan från den förra personen News55 intervjuat lyder:  Vad är din favoritårstid?

 – Jag gillar alla. Hösten för jag gillar filt och stearinljus. Vintern för jag vinterbaden. Våren för ljuset och fåglarna och sommaren för att livet är lätt att leva då.