Håkan Matson: Så haglar populismen

Egentligen borde väl en gammal motorjournalist som jag jubla åt detta uttalande.

Trots allt har vi under decennier försökt påpeka att människor behöver bil för att klara vardagen.

Men detta bilkramande har inte setts med blida ögon från politiskt håll, där bilen omväxlande har setts som mjölkko (många sköna skattemiljarder till staten) eller som miljöbov (först luftkvalitet, sedan växthuseffekt, ovanpå det olyckor).

Därför har politiker, inte sällan i djupt samförstånd, sett till att klämma åt bilen – vilket vill säga bilägarna. Olika beslut om högre skatter, nya pålagor och indexuppräknade skatter har fattats.

Skälen bakom prisökningarna på bensin och diesel är dock flera. I grunden finns ett stigande oljepris: plus 60 procent sedan förra våren. 

Men det som gett framför allt dieselpriset i Sverige en extra skjuts uppåt är den så kallade reduktionsplikten.

Den infördes 2018 och innebär enkelt att en ökande mängd biodrivmedel

ska blandas i bensin och diesel fram till 2030 för att därigenom minska utsläppen av växthusgaser.

Detta är en viktig åtgärd för att Sverige ska nå sina klimatmål. Att enbart förlita sig på elektrifiering håller inte, något som jag beskrev i en tidigare krönika (”Därför kommer inte alla bilar gå på el”).

Så sent som i somras röstade samtliga partier utom SD för en fortsatt satsning på reduktionsplikten.

Vad som stör mig något alldeles oerhört är att politiker från i stort sett samtliga partier nu kommer rusande och liksom ångrar sina egna beslut.

Ungefär som att politikerna inte själva begriper att mer pålagor betyder högre bränslepriser.

Nu säger plötsligt Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson Elisabeth Svantesson att ”det är rimligt att ta en diskussion om reduktionsplikten”, trots att samma partis klimatpolitiska talesperson Jessica Rosencrantz nyligen utnämnde reduktionsplikten till ”ett av de allra viktigaste verktygen för Sveriges klimatpolitik”.

Nu vill Annie Lööf plötsligt pytsa ut pengar till höger och vänster – höjt reseavdrag, sänkt dieselskatt till jordbrukarna, sänkt skatt på förnybara drivmedel (trots att det står i strid med EU-reglerna).

Nu mullrar det från socialdemokratiska kommunalråd runt om i landet och Transports ordförande Tommy Wreeth kräver hotfullt att regeringen borde gripa in:

”Vill staten ha en avtalsrörelse som inte blir väldigt stökig, så måste man parera för sånt som påverkar folks ekonomi”, säger han.

Liberalerna har som ofta hamnat i en knepig situation: partiet vägrade ju att skriva under den gemensamma budgeten från M, KD och SD, eftersom partiet inte höll med övriga om att bensinskatten borde sänkas.

– Vi tycker, med tanke på klimatkrisen, att det är fel väg i det här läget, sa Mats Persson, Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson.

Det var i höstas.

Vad säger han nu?

Visst man säga att Nooshi Dadgostar har en poäng: höjda bränsleskatter ger en fördelningspolitisk slagsida.

Jag har tidigare tyckt – och skrivit – att det är fel att för hårt straffa en fjärde eller femte ägare av en bränsletörstig bil, folk som inte har råd att köpa snålare och modernare bilar.

Men ansvaret för att vi har för tunga och törstiga bilar i vår bilpark vilar tungt på de politiker som inte såg till att styra nybilsförsäljningen. Självfallet skulle bilar som är så lite skadliga för folkhälsan som möjligt och som ställer till med den lägsta samhällskostnaden ha gynnats mycket mer.

Men det politiska modet saknades.

Och nu har det tåget gått.

Vi har kommit i ett läge där det krävs snabbare åtgärder, om vi verkligen menar allvar med klimatmålen.

I Aftonbladet säger Johan Rockström, professor inom klimatvetenskap och chef för Potsdam-institutet för klimatforskning i Tyskland, att han är mycket förvånad över det politiska motståndet i Sverige mot höjda bränslepriser.

”Här har vi ett riksdagsbeslut om att vi ska minska bensin och diesel med 70 procent på åtta år. Då är politiker plötsligt inte beredda på att ställa upp på att bränslepriserna ökar. Det är självklart att de måste öka. De måste öka ännu mer för att vi verkligen ska få marknaden att svara.”

Det är tuffa besked, men troligen ofrånkomliga.

De flesta ekonomer är ense om att höjda koldioxidskatter är det mest verkningsfulla verktyget för att minska utsläppen. Och även om inte skatten höjs kommer själva priset för koldioxid inom EU att öka ändå: utsläppsrätternas volym ska, efter ett politiskt beslut, sänkas med två-tre procent per år.

Men när det blåser motvind i folkopinionen är allt politikerna sagt och beslutat glömt.

Plötsligt är de beredda att skrota stolta miljöambitioner, ta två steg bakåt, skjuta fram klimatkrisen ett antal år och framför allt: älska bilen.

Populismens bottennivå är nådd.