Har vi blivit mer lättlurade sedan vi började använda dator?

Jag påminns om detta varje dag när jag trycker i gång datorn och öppnar mailkorgen. Det är ingen hejd på fina erbjudanden som dyker upp där. En ny mobil har jag att hämta ut var och varannan dag, mobiler av ”fina” märken. Presentkort att handla för i diverse varuhuskedjor har jag också haft den enorma turen att ”vinna”. Det händer även att ”eftersom jag deltagit i någon enkätundersökning” (som jag aldrig sett till och inte skulle ha besvarat om man bett mig) kan jag plocka ut en rätt storslagen belöning för min möda.

För att inte tala om alla dessa enorma summor som någon lämnat efter sig i och med sin död. Den avlidne har bott mycket långt bort på en plats med vilken jag saknar alla band. De rättmätiga arvtagarna behöver ett konto i något annat, rekorderligt, land för att plocka ut pengarna den vägen – och ja, det handlar om mångmiljonbelopp, och ja, jag får naturligtvis min beskärda del bara transaktionen är klar.

Någon gång är de där kontaktförsöken en aning mer tydliga: någon behöver hjälp att uträtta ett eller annat storverk, och eftersom jag uppenbarligen är en person som sitter på gränslösa resurser kan jag få den äran att hjälpa till. Möjligen är äran den enda belöningen i sammanhanget, det kan verka lite oklart.

Dessutom har jag uppenbarligen en smärre förmögenhet att hämta ut i den digitala valutan bitcoin.

Men det finns också annan rikedom att hämta på nätet, fjärran från de pekuniära aspekterna. Lyckan kan ju finnas bara en knapptryckning bort! Så måste det väl vara, eftersom så många stiliga män i vad som ser ut att vara i mogen ålder vill bli mina vänner på Facebook och Instagram?

Majoriteten av dem har amerikansk militäruniform, är kortklippta och prydliga och ljushyllta. De förefaller vara ensamvargar, eftersom de sällan tycks ha några andra vänner på nätet överhuvudtaget. Sorgligt, självklart, fast de får nog ta tag i den situationen utan min inblandning. Jag skulle dock vid det här laget kunna ställa upp en hel armé av snygga karlar om det vore möjligt att ta en gruppbild av hela gänget som sökt min vänskap.

Något mera originellt var budskapet som dunsade ned i inkorgen i går: ”Exotic Russian women are waiting for you now.” Ack ja, exotiska ryska damer kan säkert vara spännande men måste nog betraktas som en återvändsgränd, om inte annat så på grund av obefintliga kunskaper i det ryska språket … det blev ett snabbt tillslag på ”delete”-knappen.

Allt detta är i dag vardagsmat. Vi bemöter det väl oftast med en axelryckning och ”delete” igen.

Ändå kan jag inte låta bli att fundera på saken. Någon, någonstans har startat alltihop. Någon, någonstans har lagt ner tankemöda och kunskap för att få de här budskapen att snurra runt på internet. Någon, någonstans måste tjäna enorma summor på att vi vanliga människor plötsligt tappar fattningen och klickar ”ok”, betalar den struntsumma som begärs (senast var det 43 kronor) och sedan väntar på det där presentkortet eller den nya mobilen av senaste modell.

Har vi blivit mer lättlurade sedan vi bänkade oss framför en dator? Har vi fått större tilltro till människors vilja att dela med sig av sina tillgångar eller sin obegränsade kärlek? Hur gick det till? Jag skulle gärna vilja veta.

Nätfisket kommer att fortsätta, eftersom ingen tycks ha en aning om hur det kan stoppas. En sanning kvarstår: Om erbjudandet verkar vara för bra för att vara sant är det nog det.

Och det gäller såväl ekonomiska som emotionella genvägar. Även om det kan verka väldigt frestande …