Hur kan vi må och leva bättre efter medelåldern?

Medelålderskrisen

Medelåldern har genom historien varit en vändpunkt, men när den här mittpunkten i livet kommer vet vi aldrig.

Men i 40-årsåldern kommer ofta symtom som kan vara allt från allmän oro och milda minnesproblem till allvarlig psykisk stress.

Ibland kommer då en sådan lust att vända upp och ner på saker i livet att den kanadensiska psykoanalytikern Elliott Jaques på 1960-talet myntade begreppet medelålderskris. 

Nu används ofta ordet medelålderskris som ett begrepp, men Dagens PS skriver att den så kallade U-kurvan för lycka håller på att ritas om och att det inte längre är medelåldern som är livets bottenpunkt utan att det nu är de unga som mår sämst.

Frank Tallis menar dock att i och med att de flesta lever längre och allt intensivare jagar ungdom, blir frågan om hur vi ska hantera livets mitt och den allt längre andra fasen av livet mer brådskande.

Han säger att saker förändras när vår utåtriktade strävan under första halvan av livet börjar förskjutas och våra mål har uppnåtts eller missats och våra åldrande kroppar, döende föräldrar och sjukdomar gör att det blir svårare att ignorera vår dödlighet.

Vaneföreställningar

Frank Tallis skriver att alla behöver metoder för ”terrorhantering” och att vi får problem när våra metoder inte är lämpliga för syftet, eller när brådskan i vår ungdom har dolt djupa problem som vi inte har löst.

”I västerländska demokratier verkar åldrande och död ha omklassificerats som lösliga problem”, skriver han enligt The Guardian.

Han skriver att det är vanföreställningar samt att det är narcissistiskt och en reträtt från verkligheten. Han menar att det är därifrån ”odödlighetsprojekt” uppstår, och att de i sin mest extrema form involverar kryogenik, plastikkirurgi och digital evighet.

The Guardian skriver att han menar att förnekelse av klimatkrisen kan ses som ”förnekelse av döden i apokalyptisk skala”.

Måste anpassa oss

Att acceptera att vi kommer förändras och inte längre kan göra sådant vi brukade kunna och att vi kommer dö, framställs som ett misslyckande snarare än som första steget i en hälsosam utvecklingsprocess.

”Man kan inte klamra sig fast vid föråldrade sätt att vara. Anpassningar måste göras, annars kommer man att finna sig själv leva ett liv som inte matchar verkligheten i ens fysiska tillstånd och omständigheter”, skriver Frank Tallis, enligt The Guardian.

Det är normalt att känna existensiellt obehag i medelåldern och snarare än att skynda sig att försöka åtgärda det, rekommenderar Frank Tallis att lyssna, vänta och försöka vara öppen för den typen av känslor som kommer från det omedvetna. 

Han ser det här som den viktigaste uppgiften under andra halvan av våra liv: ”att förena oss själva, att länka samman det yttre och det inre, omedvetna, livet och att bli så hela, så integrerade och därmed så motståndskraftiga, som vi kan vara, på villkor som är meningsfulla för oss, och bara för oss”, skriver The Guardian.

Vårt omedvetna

Frank Tallis skriver att vårt omedvetna bearbetar enorma mängder information och att resultatet av det är en magkänsla och han menar att när vi tappar kontakten med vår magkänsla blir det svårt att ta sådana beslut som, exempelvis, att gifta sig.

Han säger att vi kan försöka vara mer tillgängliga för oss själva, exempelvis kan vi försöka lossa gamla tanke- och beteendemönster och bli lite mer flexibla genom att pröva nya saker.

Vi kan försöka vara närvarande här och nu och uppmärksamma ögonblicken när vårt omedvetna kommer igenom, i drömmar, i dagdrömmar och i diskussioner med våra närmaste.

Du ska alltså respektera din biologiska tid och försök att arbeta med den och inte emot den, och inte försöka undvika tankar på döden.

Läs mer på E55: Du når din mentala topp i slutet av arbetslivet