Björn Eriksson: Att drabbas av det kontantlösa samhället

Eva Mörtberg i Örnsköldsvik är kassör i gästhamnen i Nordingrå. Där betalar de flesta svenskar och alla utländska gäster kontant. Men nu har banken slutat att ta emot pengarna och Eva måste åka tre mil för att bli av med dem. Därför går hon nu ständigt omkring med ett kilo mynt i handväskan.

Sedat Dogru driver en tobaksaffär i Skogås. Han märker att ungdomar som betalar med kort inte längre kan räkna ordentligt och har dålig koll på pengars värde.

Och pensionären Kerstin Holmberg funderar över vad som händer om hon skulle hamna på lasarettet och kanske vill köpa lite godis av vagnen som går runt på avdelningen. Måste hon be personalen att gå till kiosken med hennes kort och kod? Vad kan då hända? Det finns faktiskt oärliga människor, resonerar hon.

Det är några helt vanliga exempel på hur storbankernas oförtrutliga arbete med att fördyra och försvåra användandet av kontanter påverkar människor på olika sätt. Berättelserna ovan är ett axplock av alla dem vi får höra på Kontantupproret. Vi har nu samlat ett tiotal av dem i en bok. Vill du läsa om dem och andra, titta in på vår hemsida www.kontantupproret.se. Den som jag tycker fyndiga rubriken på dessa vittnesmål från verkligheten är ”Inte kontanta med kort.”

Själv fick jag tala kring frågor som krishantering, digitala krigshot, angrepp mot kortbetalningar från hackers liksom det demokratiska i att några storbanker manipulerar det nationella betalningssystemet. Ilskan riktar sig inte mot kort utan mot ett systematiskt utrotande via storbankerna av alternativet kontanter.

Det är tydligt att glappet mellan makthavarna och folket fortfarande är stort när det gäller hur man ser på kontantfrågan. Uppenbart är också att Regeringen mest gömmer sig bakom ständigt nya långtidsutredningar i något slags allmän handlingsförlamning. Det kallades när jag var yngre för strutspolitik. Denna hedersvärda fågel ansågs ju ha som specialitet att sticka ned huvudet i sanden för att slippa se sin omgivning.

Som ordförande för Kontantupproret har jag och mina vänner från civilsamhället med tilltagande frustration kämpat mot denna övermakt. Inom t.ex. idrotten märks det tydligt i föreningsidrotten. Ofta har man känt sig som ”Den snillrika riddaren Don Quijote av La Mancha som slogs mot ett antal väderkvarnar. När man satt i plenisalen som talare och lyssnare kändes det därför som en liten seger att Riksdagen uppmärksammade kontantfrågan i veckan. Per Åsling, ordförande i Skatteutskottet, kallade till en hearing där vanliga människor som drabbas av det kontantlösa samhället fick komma till tals. Det var bland annat Harriet Danielsson från Lidsjöberg som driver lanthandel, Per-Åke Asplund företagare i Myrviken, Tomas Andrén från Mjöbäcks Sparbank och  Christina Rogestam och Christina Tallberg från pensionärsorganisationerna. Mycket frustration ventilerades. Riksbanken försökte via Christina Wejshammar försvara etablissemanget efter bästa förmåga. Moderatorn Artur Ringart använde en hederlig gammal teknik, nämligen att låta talarna tala till punkt. Vanliga människor blev med andra ord lyssnade på.

All heder till Per Åsling för det initiativet.

Kontantfrågan är brännande. Jag tycker mig märka att allt fler inser det absurda i att privata storbanker ska äga kontantfrågan utan att medborgarna ska få ha något att säga till om. Därför tror jag att frågan kommer att bli allt mer partipolitisk. Jag tror också att det parti som har vett att lyssna på folket och tar upp frågan i sitt partiprogram kommer att ta hem många röster i nästa val. Och det förtjänar det partiet!