Gunilla Backman om pusslande med turnélivet: ”Han har stor förståelse för mitt yrke"

Musikalartisten Gunilla Backmans, 57, röst går inte att ta miste på. Den har underhållit många av oss i produktioner som ”Les Misérables”, ”West Side Story” och ”Mamma Mia!” och sångerskan har setts i otaliga turnéer och konserter. Hon har även medverkat i ”Allsång på Skansen”, ”Så ska det låta” och dubbat filmer som ”Tummelisa”.

Gunillas mamma flydde från Berlin som ung och var en riktig överlevare på många sätt och pushade dottern tidigt i sin karriär. Redan som sjuåring började Gunilla på Operans balettelevskola och på Adolf Fredriks musikskola och fortsatte, åtta år senare i Lasse Kühlers showskola då balett inte riktigt passade henne.

Som 17-åring musikaldebuterade sångerskan i ”Sound of music”, sedan i ”Snövit och de sju dvärgarna” och flyttade sedan till Tyskland där hon var med i ”Sunset Boulvard ” och ”Les Misérables”. Sedan vidare till London och där hon sågs i  ”Miss Saigon” och Les Misérables” igen och arbetade hårt, inte mindre än åtta föreställningar i veckan.

När hon senare flyttade till Stockholm igen och sökte till uttagningen av ”Mamma Mia!”  och gick på audition var hon oerhört förväntansfull. Gunilla blev uppringd och erbjuden jobbet av Benny Andersson och efter det var framgången ett faktum.

Numera är hon mamma till Leo, 12, som hon har tillsammans med bokförläggaren Christer Sturmark och de har en väldigt bra struktur kring att hjälpas åt nu när Gunilla haft full fart med jobb efter pandemin.

– Ja, jag har haft lyckan att ha mycket jobb efter pandemin. Nu har jag varit med i ”Chess på svenska” i Helsingborg och efter det ska jag vara lite ledig. Sedan gör jag ”Thank You for the Music” igen som börjar gå i oktober och har lite andra smågrejer i september. Senare spelar jag Grizabella i ”Cats” i en engelsk version som kommer hit på gästspel. Det blir väldigt kul, jag är den enda svenskan i produktionen som får som komma in och framföra den fantastiska ”Memory”, det stora numret i den uppsättningen. Den spelas i Göteborg, Stockholm och Malmö.

När pandemin började var sångerskan på turné med ”Thank You for the Music”. De gjorde första giget och fick åka hem och hon upptäckte väldigt tydligt att hon är en scenartist, det är där hon verkar mest och allt detta försvann under pandemin förstås. Hon läste bra böcker om mental träning under tiden, försökte stanna upp och vara i nuet, tillbringade mer tid med sonen Leo och försökte njuta av de saker hon hade. I början, av pandemin blev hon sjuk, fick en släng av tre veckors feber och blev väldigt, väldigt trött. Sedan fick hon en andra omgång av Omikron för bara någon månad sedan.

– Det var ganska milt, en vecka tog det väl innan det var över. Man blir sängliggande någon dag och sedan blir man ganska dålig. Sedan vill man inte smitta någon annan så man håller sig hemma förstås. Jag var i Helsingborg och fick ligga i en tråkig lägenhet när jag blev sjuk.

Att hon har fått pussla en del med att vara mamma med en resande karriär har aldrig varit några problem. Pappan till Leo har en stor förståelse för Gunillas jobb och de har tillsammans löst så hon kan fortsätta medverka i olika teater och musikalprojekt.

– Han har en väldigt stor förståelse för mitt yrke. Det är aldrig något problem. ”Det löser vi” säger han oftast och så kan jag åka på min turné. Förra året fick jag jobb på Malmö Opera och pendlade dit och så två turnéer på det också. Men Christer förstår det, när det varit nästan två år utan jobb innan dess. Sedan försöker jag förstås jag ta igen det när jag kan, att vara med Leo.

Nu har hon hittat kärleken på nytt i Jens Hultén och paret träffades 2018 i Peter Jöbacks föreställning där de båda medverkade.

– Vi tycker det är toppen att vi är särbos. Min lägenhet ligger nära Leos pappa och så går Leo i skolan på Lidingö. Ibland kommer Jens hit eller åker jag till honom i stan om det är läge för det. Vi vill inte skynda att flytta ihop, faktiskt inte. Det är första gången i mitt liv jag känner så, att ha egentid och egentid med min son. Jag har nog också mer tid än andra, emellanåt.

Rent åldersmässigt har Gunilla märkt av att det blivit färre roller och färre jobb i takt med att hon blivit äldre, något hon noterade för ett tag sedan.

– Jag märkte, när jag blev äldre, att det blev färre roller, färre jobb, under en period men sedan känner jag mig nog ändå starkare än någonsin nu i rösten. Jag gör ju mycket konserter under de här konsertturnéerna och har under lång tid byggt upp rösten och förtroendet att jag levererar. Efter att restriktionerna släpptes så har jag fått mycket jobb. För att lyckas är det också en envishet du måste ha, en vilja, en riktning.

Trots att Gunilla är så etablerad måste hon fortfarande provsjunga inför roller trots 40 år i branschen. Hon tycker ändå det är bra att teatrarna vill se och höra olika röster och inte bara bestämmer sig för något namn. Innan pandemin, för några år sedan, hade hon också en svacka där hon inte fick så mycket förfrågningar och menar att hur etablerad man än är så finns den oron ständigt.

 – Inför” Cats” kände de ändå till mig men jag fick ändå provsjunga via Zoom och fick godkänt från London. Men som sagt, jag Tycker det är bra att det går till så. Det är klart att jag har svajat ibland och ifrågasatt mitt jobb men jag har en väldigt stark kärlek till yrket och tycker det är så himla, himla roligt.

Nu blir det ”Cats” i november/december och sedan julkonsert, en turné med Anders Ekborg. Gunilla vilar inte på lagrarna.