Hur känns friheten för de som inte har något jobb?

Om fyra eller fem veckor tränger vardagen sig på. Tillbaks i selen och 11 månader till nästa långa frihet. Men om det inte finns något jobb att gå tillbaks till? Om man faktiskt fått foten, drabbats av rationaliseringar, om man inte har hälsan, inte orkar jobba vidare eller om man nått åldern när arbetslivet tar sitt obönhörliga slut, hur känns friheten då?

      LÄS MER: 67-åriga SVT-profilen tvingas sluta – anses för gammal

I början av juli sände jag min sista sändning på SVT. I 22 år har jag nött morronsoffan och andra programledarstolar och jag har älskat mitt jobb. Men nu är jag snart, enligt svensk norm, pensionsmässig och valde efter mycken vånda att avsluta anställningen för att söka nya möjligheter.

Avtackningsbuketten står fortfarande så vacker på mitt verandabord. Den doftar pioner och rosor men också vemod, uppbrott och separation från älskade arbetskamrater och den får mig att fundera över arbetets mening.

Människor har i alla tider arbetat för brödföda och tak över huvudet. Det gör vi förstås nu också men arbete kan vara så mycket mer. En del av meningen med livet om man frågar mig som haft privilegiet att ha ett innehållsrikt arbetsliv, som fyllt på mina egna tankar och berikat hela mitt liv. Alla möten med människor som jag sällan gått helt oberörd ifrån oavsett om det varit en statsminister, en Ericssonarbetare i nedskärningstider, en blåljuskille som räddat liv efter ett terrordåd eller musikalstjärnan som firar jubileum på scen.

Möten och relationer som hör just till jobbet. Utvecklande samtal med arbetskompisarna som bara sker vid kaffemaskinen. Om upplösningen av tv-serien alla tittar på, gårdagens stora nyhet, trassel därhemma.

      LÄS MER: Äldre känner sig pressade att gå i ofrivillig pension

En ovärderlig tillhörighet där man vet att man har en roll, behövs och är efterfrågad, vilket sannolikt tillhör människans allra mest basala behov. För många som lever ensamma kanske just den tillhörigheten till och med får ersätta familjen. Den sociala dimensionen av arbetslivet förutom arbetets egna innehåll.

Min egen yrkesidentitet har delvis tillhört det offentliga livet. Visar man upp sin nuna dagligen i tv-rutan blir man igenkänd. Nyss, i min handelsbod på landet, stannade en vänlig, okänd kvinna mig för att tacka för morronprogrammen. Sånt förstärker naturligtvis jobbidentiteten och långtifrån alla förunnat att få uppskattande bekräftelse för det man gör (det unnar jag vartenda vårdbiträde eller städare) men hur påverkar det identiteten när man säger hejdå till jobbet på riktigt? För gott.

Jag känner många som varit arbetslösa och berättat samma historia. Hur de efter ett tag undviker att gå på festen där den första frågan oftast är: ”Å vad jobbar du med då?”. Har man inget bra svar på den frågan är man nobody. Det vill säga ointressant.

      LÄS MER: Claes Elfsberg och Ana Martinez: “Låt folk jobba så länge de vill!”

Så vad händer med alla som idag tvingas lämna arbetslivet för att de har en obekväm födelsedag. 67, out and down? Jag har ägnat mycket tid åt frågan om ofrivilliga pensionärer de senaste åren och träffat otaliga förbannade, besvikna, ledsna människor som inget hellre vill än fortsätta bidra på jobbet, men som möter arbetsgivarens iskalla hand.

Äldre och erfarenhet värderas enligt en skala som nästan bara har minustecken.

Det finns mycket som tyder på en vändning, men än så länge tvingas alldeles för många säga ”hej å tack för kaffet” ytterst motvilligt. Beklagligt både för individ och samhälle men som en ung kille ropade efter mig häromdan: Heja, stå på dig, du behövs. Öppna nya dörrar vetja!

Hej (nya) jobbet, säger jag!