Läsarbrev: Äntligen någon mer pensionär som inte är så förtvivlat hurtfrisk

 Ja! Visst finns det många pigga, friska 67+are. Men som Monica Axén skriver – runt 70 börjar det hända både det ena och det andra för många. Har man dessutom en familjemedlem som är sjuk påverkas livet påtagligt även om man själv inte är så dålig.

Ta till exempel detta med färdtjänst. För det första skall du ha tillräckligt många verifierade diagnoser för att alls bli beviljad denna möjlighet att kunna delta i saker som kulturella aktiviteter. Det räcker inte bara med att personen i fråga bevisligen inte orkar ta sig fram för egen maskin, ramlar och åker in på sjukhus. Vi har ju så välanpassad kollektivtrafik här i Stockholm. Ingen frågar dock efter hur man lyckades ta sig dit!

      LÄS MER: Marianne Rundström – Vetenskapen säger att 60 är det nya 40 – men omvärldens attityder släpar efter

När man väl fått ansökan beviljad är det tydligen helt okej att få stå och vänta i timmar innan någon transport anländer, vilket jag tyvärr har upplevt.

Men en pensionär anses kanske inte ha något annat att göra. Att man sedan som 70+ skall jämföras med 50+ är bara löjligt. Skall man skämmas för att man lyckats bli så pass gammal eller vad är vitsen?

Jag vet många som aldrig ens blev så gamla. Allt här är så ungdomsfixerat. När jag var ung tyckte jag att det mest var gamla gubbar som bestämde och dem skulle man ha respekt för – idag tycker jag till stor del att det är tvärtom. Ju yngre riksdagsledamöter desto moderna land.

Någon ung människa yttrade att som ung kunde vederbörande mycket väl sätta sig in i hur det var att bli gammal, men en gammal människa kan på intet sätt förstå hur det är att vara ung idag. Visst har världen förändrats, men jag tror inte hen riktigt vet vad hen talar om.

      LÄS MER: Läsarbrev – Den omvända åldersfixeringen – generationen som vägrade bli gammal

Låt dem som orkar och vill – och som har den sortens arbete där det går att fortsätta – jobba vidare, men jag menar att även om man inte i är den situationen, så har man ändå ett människovärde. Även om man råkar tillhöra köttberget och det demografiska problemet som vi 40-talister har blivit kallade.

Dessutom är det så att väldigt många pensionärer inte är i den ekonomiska situationen att man kan leva det där glassiga livet som reklamen som riktar sig till pensionärer ofta visar upp.

Med vänlig hälsning

Birgitta Ragnar