Suzanne Osten: "Jag kände mig utpekad av döden"

Regissören och teaterpionjären Suzanne Osten, 78, är på tapeten med biografin ”Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten?” och är ständigt aktuell. Hennes uppväxt var allt annat än en dans på rosor och hon växte upp i en dysfunktionell miljö med en mamma som var schizofren.

Suzannes pappa var motståndsman i Tyskland och kom till Sverige som flykting och hennes mamma arbetade som tolk, Suzanne föddes 1944 med en pappa som försvann ur hennes liv efter bara några år och en mamma som sjönk allt djupare ner i depression. 

– I efterhand, när jag gjort research, har jag förstått att det inte var ovanligt att simultantolkar blev psykotiska. Min mamma blev i alla fall paranoid och levde i ständig skräck att kriget skulle bryta ut igen. Hon fick nog en ohygglig ångest av att arbeta i en så laddad miljö, som världskriget trots allt var. Och de psykiska effekterna tar aldrig slut. Krigets trauman går igen, i generation efter generation, säger Suzanne, till Allas.

Men hon blev väldigt sjuk som liten då det gick både koleraepidemi och polio där hon bodde. Suzanne kunde inte behålla någon mat och fick tillbringa mycket tid i lägenheten. Då kom den unga, färgsprakande Mari, ett hembiträde från Norge, in i hennes liv.

­– Mari var en hennafärgad, pratglad rökare som fyllde vår ödsliga, skitiga våning med skratt och sång. På något sätt lyckades hon övertala mamma att jag skulle få följa med henne hem till hennes familj i Norge. Det finns ett fotografi av oss två, när vi sitter på tåget till Norge. Mari ser ut som en ung och frisk 19-åring, medan jag ser ut som en gammal tant. Så illa var det.

Men regissören vill poängtera att trots att henne barndom inte var den bästa, var det ändå bara en av de många faserna i hennes liv. Numera brinner hon för att kämpa mot den åldersrasism hon upplever finns.

– Nu är jag i en fas där jag kämpar mot åldersföraktet inom teater- och filmbranschen. Allt snack om oss äldre som en riskgrupp, under pandemin, gjorde mig förbannad. Jag kände mig utpekad av döden. Tack och lov får jag fortfarande uppdrag att regissera. Det är förvånansvärt kul och intressant att åldras. Jag känner mig faktiskt ganska vis och kan vara mycket coolare nu. Jag behöver inte vara så snabb, het på gröten, som när jag var yngre.