Vi är riktigt illa ute när Jan Guillou och Mats Svegfors rycker ut som vita riddare

Eftersom drevet kör på utan misskund så uppstår sympati även för den som uppenbart begått omdömeslösa dumheter. Försvarstalen präglas ofta av att man blandar bort korten och talar om saker som inte direkt hör till själva saken. Det behöver inte betyda att det likt Strindberg handlar om dårars försvarstal, icke heller att det som påstås inte är väsentligt. Men det har som sagt inte direkt med affären att göra.

I det Wallströmska-drevet är det dock något förvånande att den träffsäkre Jan Guillou rycker ut som den vite riddaren och stämplar alla kritiker som liberala och att de därför icke är tillräkneliga. Politisk kategorisering och därpå följande utrangering tycks dock vara accepterad argumentationsteknik. Guillou påstår att hur än Wallström skaffat sig för bostad och oavsett typ av bostad så hade hon hamnat i ett drev.

Förre SR-chefen Mats Svegfors tycker drevet är perspektivlöst och oanständigt. Svegfors försöker stärka sitt stöd för Wallström med att han tidigare också stött Mona Sahlin, Maria Borelius och Cecilia Stegö Chiló när alla dessa blivit granskade och avsatta. Slutsatsen, utan närmare bevisföring, är enligt Svegfors att kvinnor per automatik råkar mer illa ut andra. Saknade i så fall Gudryn Schyman i uppräkningen, vilket kanske föll på att hon då var vänsterpartist.

Försvaret för Wallström handlar också om att vilken enkel riksdagsledamot som helst har rätt till bostad i Stockholm. Statsråden har inte samma förmån. Jag påpekade själv redan i drevets första fas att detta är orimligt. Statsråd ska ha bostad som statsmakten ordnar under reglerade och offentliga former. Gärna stora, centralt belägna och med plats för representation. I nuläget är det emellertid inte så, och det är ju exakt det som gör Wallströms agerande omdömeslöst och uttryck för att den som har kontakter ordnar sig en gräddfil. Socialdemokratin har ju tidigare varit reflexmässigt emot utomparlamentariska arbetsmetoder. Alltså – att ta saken i egna händer och strunta regler, förordningar och praxis. Det är ju till exempel själva grunden till s-reformismens sekellånga kamp mot kommunismen. Men Wallström har kört sitt eget lopp, i överförd bemärkelse en slags gatans parlament. Utrikesministern och Kommunals ordförande gjorde upp utanför bostadskön. Ett litet informellt samtal, ett handslag och ett ofullständigt hyreskontrakt. Långt bortom öppenhet och insyn, utan såsom kamaraderiet stipulerar. Alltså, i hemlighet.

Kärnan i skandalen handlar ju om detta och ingenting annat, att en socialdemokratisk minister som står för rättvisa och bostadsförmedling lika för alla utnyttjar sina kontakter och fixar bostad direkt, något som är omöjligt för gemene man i huvudstaden. Att Wallström själv erkänner och därpå attackerar sin fackliga kompis med anklagelser om lögner förändrar inte saken, utan snarare förtydligar hennes agerande, som ju mest präglas av stark drivkraft för egen vinnings skull.

Men Wallströms beskyddare vill inte tala om just den saken, utan vill väl helst att hela affären tynar bort, tystnar och glöms. Jag tycker inte detta handlar om huruvida ministern ska sitta kvar eller avgå. Det handlar inte om givande och tagande av muta. Däremot är frågan om att Wallströms solidariska kompass totalt tappat sin kurs i högsta grad relevant.

Jag ställde i en tidigare artikel här en rad frågor, som fortfarande skulle behöva svar:

Hur tänkte Wallström när Nordström erbjöd sig att lösa hennes bostadsproblem?

Hur tänkte Wallström när bostaden kunde fixas direkt och Nordström försäkrade att hon inte gick före i någon kö?

Jag kan tillägga: Hur hade Wallström agerat om det varit private bostadsjätten Lundberg eller om bröderna Paulsson i PEAB sträck ut handen och ordnat boendet? Hade hon då reflexmässigt insett det förkastliga och risken för att hamna i en beroendeställning, det som hon uppenbarligen inte insåg när hennes facklige frände erbjöd sin allmosa?

När den gamla och otidsenliga maktsymbiosen mellan socialdemokratin och fackföreningsrörelsen visar sig ha överlevt in i vår tid, är det i högsta grad värt en granskning. Lika intressant och relevant som när näringslivets informella strukturer avslöjas i form av jaktresor med jetflygplan eller ohemula ersättningar beslutade i glada vänners grabbiga lag och i stängda styrelserum.

När drevets dramaturgi spårar ur och börjar värdera avslöjanden utifrån om de gynnar vissa politiska grupperingar och missgynnar andra så vi riktigt illa ute och långt från klassiska och grundläggande nyhetsvärderingsbegrepp som relevans. På samma sätt med ostyrkta påståendens om drevens kvinnliga könsfokus.

Det är viktigt att drevet inte stilla somnar in. Låt granskningen fortsätta. Wallströmska fallet indikerar att den informella maktstrukturen inom arbetarrörelsen övervintrat från förra seklet.

Jan Scherman