Digitalt utanförskap bland äldre är ett demokratiproblem

Snart sagt allt har idag någon form av koppling till det digitala samhället. Mer och mer sker vid tangentbordet. Vi betalar, söker telefonnummer, deklarerar, hämtar information, bokar läkartider, umgås och roar oss i den digitala världen. Det har blivit självklart för de flesta.

Självklart, men inte för alla. 400 000 personer över 65 år i vårt land saknar apparater som gör internetanvändning möjlig. Det är siffror som hämtats från en undersökning som Linnéuniversitetet gjort. Så många saknar apparater, så räkna med att betydligt fler inte alls klarar det digitala livet. 400 000 är inte bara en skrämmande siffra, det är också ett stort demokratiproblem.

      LÄS MER: Det Stockholmscentrerade föraktet är obehagligt

Det kommer inte att bli bättre i framtiden. Det visar sig att när man lämnar arbetslivet förlorar man det självklara sättet att hålla sig digitalt uppdaterad. Kunskapen avtar helt enkelt. Dessutom räknar man med att det kostar kring 7 000 kr per år att hålla igång sitt digitala liv med dator, uppdateringar, mobiltelefon och allt vad det nu är. Det är pengar som många saknar.

”Uppkopplad” hette en konferens i Lycksele för en tid sedan. Datorer och internet var temat. Under de två dagarna gavs många ”aha”-intryck, men också en känsla av att de som hamnar efter kommer långt bakom.

Digitaliseringsminister Peter Eriksson konstaterade att det politiska målet är att Sverige skall vara bäst i världen på att utnyttja digitaliseringens möjligheter. Han lovade också att 2025 skall hela landet ha tillgång till snabbt bredband. Det går fort och det gäller att hänga med.

I Västerbotten görs nu försök på några ställen med så kallade e-rum. Platsen är kopplad till ortens bibliotek, och är ett ställe dit man skall kunna gå för att få hjälp med sina ”datorproblem”. Det är ett försök att råda bot på det digitala utanförskapet. Det handlar om att hjälpa de äldre.

      LÄS MER: Hatet sprider sig som en elak tumör

Även den hjälpen har sina problem. Så länge man vill ha hjälp med att förstå hur grejerna fungerar är det inga svårigheter, men låt oss säga att någon behöver hjälp med att betala räkningarna. Vågar jag då lämna koder och lösenord till den som hjälper mig? Med tanke på de stenhårda bankerna kan man undra hur ansvarsfrågan ser ut en sådan gång? Kanske allra viktigast är om den som jobbar i e-rummet vill veta ”mina hemligheter” med allt vad det innebär av ansvar.

Hur motiverar man 400 000 människor att skaffa apparater som man inte begriper sig på? Jag tror inte att ålder är ett hinder för ny kunskap, men jag undrar ändå hur man får dessa äldre människor att sätta sig i skolbänken?

Parallellt med att näten byggs ut och tekniken förfinas måste frågan om det digitala utanförskapet diskuteras. Hur skall dessa 400 000 personer få samma möjligheter som du och jag? Vi har ändå ett hum om hur datorn fungerar. Den som löser det problemet gör troligen en lika stor demokratiinsats som den som digitaliserar landet.