Mattias Munter: Det här är pensionärsdilemmat

Pension är i grunden enkelt. Det handlar om att jobba, betala skatt, se till att ha tjänstepension och därutöver spara lite på egen hand till pensionen. Men pension och pensionssparande handlar också om att hantera osäkerhet i olika former. Hur kommer mitt yrkesliv att se ut? Kommer jag att vara frisk? Hur länge kommer jag att leva? Vilken avkastning kommer jag att ha på mitt sparande? Hur kommer min löneutveckling se ut? När kommer jag att kunna gå i pension? Pensionsprognoser som sträcker sig långt in i framtiden är i grunden gissningar på hur det skulle kunna bli. Däremot finns det inga tvivel om att det är genom fler arbetade år, mer sparande eller en kombination av dessa som jag enklast kan påverka min framtida pension. 

Sveriges största pensionsutmaning stavas demografisk utveckling. Det handlar om att medellivslängden har ökat väsentligt snabbare än väntat. Allt fler svenskar får uppleva sin 100-årsdag och dagens 70-åring har enligt forskare vid Göteborgs universitet en hälsostatus som motsvarar en 50-årings på 1970-talet. Det är naturligtvis en fantastisk utveckling och något som vi ska vara stolta över. Men med så många friska år att se fram emot behöver något ändras för att pensionerna ska gå att leva gott på. Antingen behövs mer pengar in i systemet eller så behövs fler år av arbete för att finansiera livet som pensionär. 

Idag finns skattemässiga incitament för den som jobbar förbi sin 66-årsdag och begreppet riktålder har nyligen blivit en del av den allmänna pensionen. Införandet av riktåldrar syftar till att förlänga yrkeslivet för fler och kommer också att påverka när pensionen som tidigast kan tas ut och när grundskydd som garantipension börjar betalas ut. För de som vill, kan och orkar jobba längre så får det en kraftigt positiv effekt på pensionen. Här kan dock ålderism, fördomar och attityder mot äldre på arbetsmarknaden, vara en negativ motkraft mot de vill jobba längre. Det är något som samhället inte har råd med, att ta tillvara alla drivkrafter till arbete.

Samtidigt visar undersökningar alltjämt att den önskade pensionsåldern för de flesta är 65 år eller tidigare – även om det leder till en lägre pension. Dilemmat är således avvägningen mellan dessa. Oavsett vägval så finns ett behov av eget sparande till pensionen. Det egna sparandet blir nyckeln till frihet, trygghet och viktig flexibilitet kring pensionsåldern. 

Däremot saknas det idag verktyg för att kunna ta det egna ansvaret fullt ut; det saknas en dedikerad sparform för pensionen. Detta sedan avdragsrätten för privat pensionssparande slopades för de allra flesta 2016. Den som har en hög inkomst kan ofta löneväxla sig till mer tjänstepension men det finns ingen motsvarande lösning för låg- och medelinkomsttagare. Även om antalet arbetade år och tjänstepension är de enskilt viktigaste byggstenarna för pensionen så är det hög tid för politikerna att prioritera en ny sparform för pensionssparande. Det är en lågt hängande frukt för bättre framtida pensioner för fler. 

Mattias Munter, pensionsekonom, Skandia