Gunhild Carling om pandemin - Den gav oss ett försprång

Det tar lite tid innan vi hittar en intervjutid, Gunhild Carling, 46, och jag, detta musikaliska fenomen som är en fena på trombon och trumpet och säckpipa. Sist vi sågs var på Allsången på Skansen då hon bar en sprakande grön klänning till sitt lockiga hår.

Det har gått några år sedan dess, vad har hon gjort under tiden. Till slut ringer hon upp på Whats up detta moderna påfund.

Gunhild har alltid haft rörelse i blodet, uppväxt i Göteborg, pluggat språkvetenskap på universitetet och varit en del av en stor musikalisk familj men staden blev snabbt för liten för jazzmusikern och London, med sin puls lockade. När hon senare träffade maken Johan bosatte de sig i Möllevång, fick barnen Idun, 16, och, Viggo, 13, men lantidyllen lockade och familjen flyttade till Stockamölla utanför Eslöv.

Gunhild startade jazzbandet ”The Carling Big Band” med sina syskon och turnerade land och rike runt medan Johan tog markservicen hemma.

– Han är helt fantastisk, ingenting av allt det jag velat göra i mitt liv hade funkat om inte han funnits där berättar hon för News55.

Multiinstrumentalisten slog igen stort för den stora massan när hon deltog i ”Le´ts Dance” och charmade alla med sitt naturliga sätt och efter den medverkan har uppdragen trillat in och numera är hon bosatt och jobbar i USA.

­

– Jag har jobbat tidigare i USA, haft egna shower i alla städer så jag har haft en relation till det landet länge.

För några år sedan beslöt sig familjen för att flytta till San Fransisco, Johan, som är civilingenjör, fick jobb i Silicon Valley och barnen började skolan, Gunhild turnerade och längtade hem till den övriga familjen men när pandemin kom blev det en enorm förändring med total nedstängning i hela landet.

­– Vi kom ingenstans, allt bara stängdes ner över en natt i princip, skolorna la ner, folk fick sluta sina jobb, det blev som en depression, vi fick bara ta bilen och hämta de varor vi hade beställt innan. Det var helt galet. En väldigt märklig känsla, fortsätter hon.

Deras hus blev snabbt en naturlig mötesplats för grannar och bekanta, Gunhild gick ut på förstutrappan och spelade och det lockade till sig grannar och vänner då hon kände att hon behövde göra människor lite glada. Att hon faktiskt kände ett kall i det.

Ungdomar och barn, kom, en del hade med sig instrument, några var inte äldre än tolv år och Gunhild fann sig plötsligt börja repetera med en jazzorkester i blandad ålder.

– Det var så fint för det kom föräldrar med kakor men en del äldre personer, som tyckte de kunde det här med musik, menade att jag måste ha riktiga musiker som kunde spela på riktigt.

Tills slut började bandet sända live på Facebook och Youtube och konserterna blev en enorm succé.

­

– Vi kunde ha upp till en miljon som lyssnade och såg oss och jag kunde interagera med tittarna, prata med dem. Allt är tack vare Johan som hade tekniken, han jobbar med ljud och film för det hade blivit dyrt om vi skulle köpt in den hjälpen för att streama. Pandemin gav oss ett försprång, definitivt.  

Gunhild har sänt live cirka tre gånger i veckan och sändningarna blev så omtalade att hon fick komma och spela live i NBC News med sitt hemmasnickrade band.

– Jag har fått pengar via donationer, folk har gett, det är ganska vanligt i USA, välgörenhet är ju så etablerat där och det har varit så otroligt roligt att få göra de här spelningarna, att interagera med tittarna, kunna ha en dialog. Vi körde ca tre gånger i veckan ungefär, det blev succé och jag känner att jag gjort stor skillnad, att jag gjort folk glada.

Sommaren har Gunhild tillbringat i Svedala som hon älskar, hon har rest runt och spelat, bott hos vänner och insett att de betyder mycket.

– Det jag saknat mest med Sverige är människorna, alla är så gulliga. Vi har också kvar ett litet rum i huset i Stockamölla där vi kan vara när vi hälsar på.

Hon är fortfarande kvar i Svedala men resten av familjen har redan åkt tillbaka tull USA, barnen har börjat skolan, de trivs bra men det finns inga planer på att bosätta sig i det stora landet i väst.

­­­– Nej, det är inte min plan att bo där för evigt. Det är så varmt där vi bor, jag brukar gå cykla eller promenera tidigt på morgonen, på dagarna sitter jag inomhus och skriver musik, fortsätter hon.

Några åldersnojor har hon inte alls men tycker det är viktigt att ta hand om sin hälsa och sin figur, träna, röra på sig.

– Jag vill nog inte påstå att det finns någon åldersrasism i USA, jag känner att livet bara blir bättre och bättre med åren. Den pondusen man får är oersättlig. Jag kan ju så mycket mer nu än när jag var yngre.

Gunhild, i Söndagsintervjun får man alltid en fråga från personen som intervjuats före dig. Den lyder: Hur tror du ATP (allmänna tjänstepensionen) blir i framtiden?)

­– Jag tror alla människor kommer få medborgarlön i framtiden.