Jan Scherman: Då slog ålderismen till igen

En ny regering. Fotoblixtar och fyrverkerier. Ministrar poserar och fäller kungsord. Direktsändningar överallt. Och så var vi där igen. Ordet som inget statsråd vill tala om, fast det syns på milsvida avstånd. I SVT hördes det. På själva dagen för regeringsbildningen satt Kulturnyheternas redaktör Per Andersson i Morgonstudion och fnös åt att Göran Persson och Leif Pagrotsky nämnts som tänkbara till att bli kulturminister. Denne Andersson sade att det är ny generation politiker som nu ska ta vid, och då kan man inte börja med gamla gubbar.

–Det sänder knäppa signaler, sade Per Andersson.

Vem är det som är knäpp? Vad är en knäpp signal?

Per Andersson själv är född 1959. Leif Pagrotsky 1951. Och Göran Persson 1949. Det är alltså en något yngre gammal gubbe som tycker andra gubbar är för gamla. Och dessa är med en bödelsliknande verbal dekapitering inte ens värda att spekulera om när nya ministrar ska utses. En kulturminister ska ansvara för hela kulturområdet och därtill sköta vakthållningen kring vår demokrati. Livslång erfarenhet göre sig icke besvär. Kan det bli mer fördomsfullt?

Äldst i regeringen förblir EU–minister Hans Dahlgren. Den enda 70–åringen. Den enda över 65. Åldermannen väcker förvåning. Civilminister Ida Karkiainen är yngst med sina 33 år, vilket ingen ifrågasätter. Tvärtom – lovord för framtidstänket.

Regeringen går i samma fotspår som riksdagen. Lång erfarenhet är den minst efterfrågade kompetensen. Av riksdagens 349 ledamöter är sex stycken över 65 år. Det är tre färre än 2014 och fem färre än 2006. Den äldste av dem alla, liberalernas Barbro Westerholm som är 88 år, har deklarerat att hon inte ställer upp i nästa års val. Om man utgår från väljarna så borde riksdagen ha mer än 90 ledamöter i åldersgruppen 65+. Drygt var fjärde väljare är pensionär.  Enligt samma matematik borde regeringen bestå av minst 5 stycken 65–plussare. Inte endast en i form av den där ensamme Dahlgren.

Livskunskap tycks vara värdelöst

Fördomarna mot äldre börjar redan i partiernas nomineringsprocesser. När kandidaterna till riksdagsvalen presenteras så har de äldre försvunnit ut i pereferin. Simsalabim så var de flesta borta. Fördomarna kanske börjar ännu tidigare, redan på dagis. Vi lär oss att gamla är ute, inte hänger med, inte orkar och alla har väl tappat minnet. Och fördomarna exponeras alltså utan motfrågor när SVT:s morgonprogram spekulerar i vem som bör bli landets nästa kulturminister. Det är som om ålderismen utvecklats till ett helt korrekt och faktabaserat gallringssystem. Gubbarna är för gamla. Gäller säkert också gummor. Väljer man sådana så skickar det alltså ”knäppa signaler”. Dessa förstelnade åldringar anses inte veta något om framtiden och det de kan om historien tycks vara irrelevant. Erfarenhet är det ingen som talar om. Livskunskap förvärvad genom många långa år tycks vara värdelöst att ha i cv:n.

I andra sammanhang kallas den här typen av schabloniserande beskrivningar för diskriminering. Ibland rasism. Överför argumentationen på kön, alltså män visavi kvinnor. Eller varför inte etnicitet. Det hela blir omöjligt och straffbart. Men när det gäller äldre går det alldeles utmärkt. Ursäkta, men hur i h–e är det möjligt? Jag undrar inte bara hur Kulturnyheternas Per Andersson tänkte.

Jag misstänker att han inte tänkte alls, utan lät fördomen få blomstra fritt. Den som ledde samtalet log instämmande. Ingen säger någonting däremot. Jag undrar förstås hur statsminister Magdalena Andersson tänkt när hon formade sin regering. Hon verkar ju också blivit halvt förblindad och totalt tunnelseende. Här fanns ju en unik historisk möjlighet att verkligen visa att mångfald i kompetens också ska omfatta högre ålder och lång erfarenhet.

Hur ska en regering och en riksdag på ett trovärdigt sätt förstå utmaningarna inom utbildningsområdet, på arbetsmarknaden eller i vården om beslutsfattarna saknar den kompetens som ett långt liv innebär? All makt utgår ju enligt våra grundlagar från folket. Detta är ett folk där allt fler blir äldre. Den demokratiskt valda riksdagen är vår lagstiftande församling, men där blir allt fler yngre och allt färre äldre. Den snabbast växande åldersgruppen blir med andra ord alltmer exkluderad i en tid när det vanligaste inneordet är inkludering.

Att ålderismen biter sig fast och att den närmast vinner terräng är faktiskt svårt att förstå. Extra svårt när det blir allt tydligare med att en omsvängning så sakteliga påbörjats i det privata näringslivet. I alla fall i vissa enskilda företag där modiga företagsledare ställer sig på frontlinjen. Senast var det Axel Johnson–gruppen som i tidningen Dagens Industri, berättade att denna koncern bestämt att offensivt anställa fler äldre på ledningsnivå. Ambition uttrycks i exakta siffor, som anger hur många äldre som ska anställas. Varför?

En ny äldreoffensiv

Det handlar inte om kvotering. Det handlar inte heller om identitetspolitik. Det handlar slutligen inte om att vara socialt omhändertagande så att äldre ska känna sig betydelsefulla och må bättre. Nej, det finns ett helt annat skäl till denna nya äldreoffensiv. Axel Johnson–gruppens vd Mia Brunell Livfors talar om en central drivkraft: äldre har en unik kompetens! Det handlar om begreppet erfarenhet.

Den kompetensen, tillsammans med andras, behövs för att klara framtidens många svåra utmaningar. Mångfald bland medarbetarna formar ett mer komplett team som besitter de nödvändiga kompetenserna. Just så. Regeringen kanske skulle göra ett studiebesök i verkligheten hos just Johnson–gruppen.

Fördomarna mot äldre måste brytas – för Sveriges bästa, om vi vill klara framtiden! Eftersom jag själv passerat 71 så går det ju lätt för alla och envar att strunta i det jag skrivit. Enkelt att avfärda som gubbgnäll som enbart skickar knäppa signaler.